Ingen svensk samhällsdebattör läser jag med större behållning än DN-kolumnisten Lena Andersson. Hennes uppenbara briljans ligger i det skarpsinnigt intellektuella, det prövande, analytiska förhållningssättet. Och i formuleringsförmågan, förstås.
Men därunder finns också det starka engagemanget som gör hennes texter så levande samtidigt som de är så stramt förnuftiga. Sanningslidelsen – för att använda ett stort ord – är påtaglig.
Den här dubbelheten är driven till sin spets i Lena Anderssons nya roman, som är en kärleksskildring.
I centrum står skribenten Ester Nilsson, en rationell och förnuftsstyrd människa, med en mission att se klart på världen och formulera sanningar om den.
När hon får i uppdrag att skriva om konstnären Hugo Rask ställs dock allt på ända. Hon blir förälskad. Han, däremot, blir det nog inte. I alla fall inte så mycket.
Men en förbindelse inleds.
Det är en modern kärleksrelation som skildras. Sällan har väl väntan på ett sms eller ett ordval i ett mejl analyserats så träffsäkert. Över huvud taget handlar det mycket om det som sker när inget till synes sker. Lena Anderssons blick fäster skarpt vid de små nyanserna, blickarna, tonläget. Dialogerna är utsökt välskrivna. Maktförhållandet när den ena parten vill mer än den andra dissekeras smärtsamt noga. Det tragiska är att förhållandets obalans och hopplöshet är uppenbar från början, för läsaren men egentligen också för Ester.
Ändå fortsätter det. Viljan att bli älskad håller förälskelsen vid liv. Hoppet väger tyngre än verkligheten.
Det är en högklassig roman Lena Andersson har skrivit – i sin självvalda begränsning. För naturligtvis kan man tänka sig många andra slags kärleksberättelser. Och även denna kunde säkert berättas på ett annat sätt. Hur ser det ut från Hugo Rasks synvinkel, till exempel?
Men just detta att man tvingas in i frågeställningar och i verkligen ovanligt hög grad blir engagerad är ett stort värde.
Därtill bjuds läsare på mängder av kloka formuleringar som är en ren fröjd att – långsamt och noga – läsa.
Parallellt med huvudtemat finns diskussioner om moralfilosofi, makt och ansvarsförhållanden ur ett allmänmänskligt perspektiv. En trogen Lena Andersson-läsare befinner sig på bekant mark.
Att allt detta ryms inom bara två hundra sidor gör bedriften än större.