För två decennier sen lättade Passagen ankar och gav sig ut på kulturens oöverskådligt vidsträckta hav. Medvinden fyller seglen. 20-årsjubileet firas bland annat med den här utställningen, där hundratalet konstnärer medverkar.
Med tanke på alla verk som lämnats eller skickats in har de utställningsansvariga ställts inför en annorlunda uppgift. Man har inte vetat vad försändelserna skulle innehålla. En salong av det här slaget måste vara lite tillåtande, annars är idén inte genomförbar. Men bra är den, eftersom den stärker samhörigheten konstnärer emellan och dessutom ger en god bild av den regionala verksamheten. Den som inte hittar något att ta till sitt hjärta här, är inte intresserad av konst.
Givetvis förtjänar deltagande konstnärer några egna rader, men jag får nöja mig med att nämna ett par av de mer tongivande. Dit hör Stina Opitz. Ett par eleganta, svarta herrskor står på golvet. Plötsligt får de liv och börjar steppa. Överraskningseffekten är påtaglig. Hennes verk är alltid tankeväckande, inte sällan med humoristiska undertoner.
Nestorn Hans Hermansson visar tre lite mindre målningar som är betagande vackra. På senare år har hans konst dragit åt det hållet.
Kaj Johanssons teckningar är direkta, fulla av kraft och förenklade på det där sättet som ser lätt ut, men som kräver en särskild insikt.
Stefan Telemans satiriska ådra skiner igenom i målningen ”Portrait of an actor”. Den kommenterar vår avgående (?) statsminister.
Anx Kupiainen deltar med två skulpturer, där inslaget av humor är slående. Man kan se dem som att två katter jagar varann bort mot möjligheternas gräns. Här åskådliggörs kattens lekfullhet och nyfikenhet på ett ovanligt lyckat vis.