Leif Holmstrand: Tjuvklyftan

Poeten Leif Holmstrand ger ut sin första roman och tar språnget ut i någon slags berättelse med en handfull karaktärer, där några av dem kanske bara är fantasier i andra karaktärers tankar. Vi läser om Ann som skriver om musikens väsen, vi möter den begåvningshandikappade mannen med en röd hink som följeslagare, pojkarna Johannes och Per och några fler. Här finns en tryckande känsla av hot, här finns övergrepp och våld och död. Tidigare händelser möter berättelsens nutid och allt kastas om och delges i uppdelade stycken, i bokens fem avdelningar. Gestalter som iakttar, bevakar, tittar, kikar och planerar, som alltid är i dissonans med omvärlden och som lever sina liv på något slumpartat vis, tycks det. Tjuvklyftan är hacket in i gestalterna där det borde finnas en hel människa, är den geografiska platsen – för våld, hot och övergrepp, för naturens fulhet, ett stenkast från mexitegelvillornas normalitet. Tjuvklyftan är också associationsdiket, mottagningsfrekvensen för inlån, citat och textmassor med ett bombardemang av intryck. "Tjuvklyftan" är också förbannat begåvat skriven, läsning som fäster envetet och oroande.