För några år sedan såg jag Roy Anderssons förra film "Sånger från andra våningen" på en studentbiograf i Beirut. Först tänkte jag att den stiliserade, öststatsliknande miljön i filmen, tystnaderna och de sorgliga skuggfigurerna skulle uppfattas som något mycket svenskt. Men när jag lämnade salongen var det snarare filmens allmängiltighet som var slående. Att Andersson hade fångat något om att vara människa som gäller var man än befinner sig på jorden.
På sätt och vis har den förorättade reklamfilmsregissören gjort samma film en gång till. "Du levande" är också uppbyggd av fristående scener, varav några är sådana som blev över från "Sånger från andra våningen". Detaljrika, tysta tablåer utmejslade i minsta hårstrå och med ett obarmhärtigt ljus på blekfisiga amatörskådespelare som stundtals läser sina få repliker nästan innantill. Men den här filmen verkar vara skapad med en lättare hand och ett lättare sinne. Det finns hopp.
Roy Andersson har höga ambitioner: han är besviken på hur andra gör film, föraktar realism och verkar sätta upp oerhört stränga begränsningar för sig själv. Som om han skalade bort allt onödigt tills det bara fanns kärnan kvar. Men han är ändå lite mer tillåtande i formen för "Du levande" än i "Sånger från andra våningen". Två av hans karaktärer får till exempel drömma. Den första, mardrömmen om en man som blir dömd till döden, innehåller kritik mot rättsväsendet och klassamhället. Den andra är en oerhört vacker önskedröm om kärlek med ett nygift par i ett hus på räls som lämnar en järnvägsstation full av hurrande vänner.
Det borde vara outhärdligt att vistas i Roy Anderssons gråbruna rum. Men det man gör mest under filmens gång är att skratta. Det inledande citatet av Goethe är en variant på Carpe Diem. Så här säger Roy Andersson till mig med filmen: Skärpning, människa! Du lever ju! Det är väldigt skönt att få höra det i bland.