BOK
Orkanen
Laurent Gaudé
Övers: Ulla Danielsson, Ingrid Pleyber
Bazar
Efterdyningarna av orkanen Katrinas skövlingar i New Orleans har skildrats mästerligt i tv-serien "Treme", och det är egentligen därifrån mitt intresse kommer. Maten, musiken, det tjuriga draget som gör att folk ger sig katten på att överleva och bygga upp sin stad igen.
Laurent Gaudés korta kollektivroman är en virvlande koncentrerad historia från timmarna innan Katrina slår till, tills dammarna brister och kort därefter. Tillsammans med Josephine Linc. Steelson, nästan 100 år gammal, den deprimerade mr Keanu Burns, ensamstående mamman Rose med lille sonen Byron, en pastor och några fångar, kastas läsaren omkring, spolas runt, slungas mot de andra i den jättelika obarmhärtiga vågen som ställer hela tillvaron på ända. Efteråt är staden tom och alla som blev kvar söker sig till Superdome, den jättelika arenan där det sägs att hjälp ska finnas.
Det är mycket skickligt gjort stilistiskt av Gaudé, form och innehåll är ett och samma i sin obönhörlighet. När dammarna brustit och alligatorerna tar över gatorna… Djur som funnits på jorden i 37 miljoner år, det är nästan bibliskt att de tar över igen.
Men med svenska ögon är det jobbigt med Josephine,” negress sedan nästan 100 år”, och hennes ständigt upprepande av n-orden, hon talar inte om ben utan att säga negerben, hon talar inte om ett barn utan att säga negerunge. Och, ja, jag tycker att det är svårt att hantera i en roman skriven i nutid. Å andra sidan skulle troligtvis Josephine njuta av hur besvärad jag blir, obstinat gammal kärring som hon är som gärna kör in nageln i ögat på folk, helst vita. Före Katrina sätter hon sig alltid längst fram i bussen, och älskar att vara i vägen för vita gamlingar som minns hur det var förr.
Laurent Gaudé är en hyllad fransk författare, prisbelönt och översatt. Han skriver även dramatik, och det känns i den här boken. Jag kan mycket lätt föreställa mig en filmatisering av ”Orkanen”.