Här sitter man i en tätort på en slätt och skriver på ett utkast till ett brev... Det börjar "Bästa Mikael, Carina och Jonas, där högg ni i sten".
Nej, förlåt, det där var onödigt vitsigt om en sån allvarlig sak som att S-ledamöterna Mikael Damberg och Carina Hägg kom för sent till riksdagsomröstningen om skattetaket i förrgår. Och att V-ledaren Jonas Sjöstedt trodde att han var utkvittad, men inte var det.
Kom för sent. Trodde.
Vad är det för nåt? Egentligen blir man ju förskräckt.
Men sen kom jag att tänka på Lars Winnerbäck.
Tycker väldigt mycket om hans nya album, det sjunger min höst i år. Ju mer jag hör, desto mer växer det. Älskar "Vem som helst blues" och "Hosianna" och faktiskt alla de nya låtarna. Vilka underfundiga, fina, nakna, rytmiska texter han skriver den mannen. Man skulle kunna tro att han är en stor läsare, att han är fullproppad med högklassig litteratur, av Tranströmer och Munro.
Man vill gärna tro det.
Men icke.
Lyssnade på den enda intervju han ger i år, medieskygg som han är, nämligen den i podradioprogrammet Värvet (mycket bra!).
Lasse läser inte. Inte en bok, det blir inte av. Det kändes riktigt hemskt att höra hur enahanda han tycker att hans liv är. Får inget gjort på dagarna, när han inte turnerar eller spelar in. Saknar rutiner. Gör en lista med saker han ska göra, och när han lägger sig på kvällen är inget avbockat.
Texten till "Det gick inte" på nya albumet beskriver det så bra:
"Du skulle posta ett brev, men det gick inte
Du skulle ringa ett samtal, men det gick inte"
Och den självironiska raden:
"Tvåhunda timmar terapi, men det gick inte"
Det är en gripande text, och lite rolig samtidigt. Det är den jag tänker skulle passa Mikael Damberg och Carina Hägg. De borde lyssna på Winnerbäck, och sen i förebyggande syfte sjunga:
"Jag är riksdagsman och skulle gå och rösta
men det gick inte
jag skulle avgöra allt
men det gick inte"
***
En annan fin kille som inte läser är Rufus, 1,5 år. Men han gillar böcker. När jag kom hem från bokcirkeln i måndags kväll hade han tuggat i sig flera stycken. Verkar gilla pocket bäst. ”En man som heter Ove” är utplånad och ärligt talat gör det inget. Första halvan av boken var ju en enda förutsägbar klyscha, av andra halvan blev jag väldigt gripen. Konstigt. Men jag behöver inte läsa om den. Men Niklas Orrenius lysande ”Sverige for ever in my heart” sörjer jag, liksom Diana Janses fina ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” (om Afghanistan). Men som tur var undkom Alice Munros ”Brinnande livet” med ett skadat omslag.
Nobelpristagare är nog för svårsmälta för labradorer.