Lars Norén: Ingen

BOK

Lars Norén

Ingen

Albert Bonniers förlag

Ingen shopping. Inga personangrepp. Inte en opaginerad tegelsten utan en 183 sidor lång, löpande text utan styckeindelning och med ojämn högerkant. Ingen baksidestext, ingen förteckning över författarens tidigare utgivning.

I stället för att föregås av sensationsskapande nyhetsartiklar nästan smygs den ut, Lars Noréns ”Ingen”, hans andra prosalyriska bok efter den skönlitterära återkomsten med ”Filosofins natt” 2012. Sorgeböcker i båda fallen, men kanske är det en ”hemsk klarhet” som gör att ”Ingen” känns tyngre, råare.

Långa meningsslingor omväxlande med korta ordstötar. Cirkelresonemang, reservationer, ifrågasättanden, underminerande ord och uttryck. Och så de norénska paradoxerna (”Vi skulle inte förstå varandra, ens om vi lät bli”), som bortom det intrikat absurda når filosofiska djup.

”Den intensiva känslan av att det som finns samtidigt inte finns, eftersom det redan medan det finns går förlorat”. Enligt Norén något självklart som kräver sin motsats: ”Att det som inte finns också finns, och visar sig”.

Att låta sig dras med av det norénska flödet av text – ”egendomligt självbiografisk, och helt uppdiktad” – gör något med ens inre, vad kan man inte veta från bok till bok.

Stundtals försätts jag i något liknande den okontrollerbara minnesakt som pågår i texten. När jag sluter ögonen fylls näthinnan av ansikte efter ansikte, de mest skiftande fysionomier som dock inte har direkta samband med de fiktiva figurer som befolkar det förflutnas ruiner hos Norén.

Det finns nämligen personer och namn att haka upp läsningen på. En pojke badar med sin far, och det är hans största glädje. En kvinna bär på sin rygg en yngre bror med amputerade ben. En man släpar på ”människans humanitet” i form av en väldig svart plastsäck.

Någon som kallas Crv delar ut reklam efter nio timmars jobb i en biltvätt där kemikalierna håller på att bränna bort hans nervsystem. Till texten hämtas även en far, en son och faderns fästmö som utsätts för grov misshandel och våldtäkt. Och en engelsk 14-åring som avrättades 1831 för att ha slagit ihjäl sin kamrat.

En namngiven figur, t ex Walter (”Han var som en mor för mig”) kan återkomma i texten på flera ställen men tillåts lika litet som de övriga här nämnda att bli en berättelse.

I stället fragment, glimtar av livsöden, enbart förbundna genom associativa länkar. Liksom i Noréns senaste pjäser, ”Fragmente” och ”3.31.93” fast på något sätt råare.

Den som skriver vill hålla poesin borta, motar bokstavligen bort den. ”Alla dessa döda” närmar sig honom, och han är själv nära sin död. Allt närmare kommer den stund då han hoppas få vara med ”åtminstone som åskådare”.

Innan dess: ”Avskapa mig och det jag vet”, som det hette i ”En dramatikers dagbok 20052012” från i höstas. Denna avskapelse, som är jagets utplåning, ett ingenblivande, kan för Lars Norén bara ske genom skrivandet.