Lars Norén: Filosofins natt

"Filosofins natt" är Lars Noréns  första skönlitterära prosaverk sedan 1970-talet.

"Filosofins natt" är Lars Noréns första skönlitterära prosaverk sedan 1970-talet.

Foto: Patrik Gunnar Helin

Kultur och Nöje2012-10-22 10:48

Lars Noréns nattsvarta tegelsten "En dramatikers dagbok" blev den mest uppmärksammade boken i Sverige våren 2008. "Ett förfärande dokument" enligt honom själv, kränkande för många men mest skoningslöst mot honom själv.

Nu är det dags för nytt inkast, fast på den skönlitterära planhalva där Norén inte befunnit sig sen 1980: "Filosofins natt". Jag lär inte kunna prestera mycket av vad som kallas klarspråk i min recension, men jag försäkrar att detta är en av bokhöstens väsentligheter - för mig en stark upplevelse.

189 sidor att läsa sakta

Ett flöde att låta sig översköljas av; ord, tankar, minnen - lika mycket poesi som prosa. Texten löper med ojämn högerkant och utan styckeindelning, fyller sida efter sida fram till den som är numrerad 189. Den tvingar mig att läsa sakta, ändå hungrigt.

Plötsligt upptäcker jag att jag befinner mig mitt inne i en mening som visar sig uppta fyra och en halv sida. Omväxlande med närmast staccatokorta meningar, att läsa andlöst fort, skapas en oemotståndlig rytm - en musikalisk komposition.

Det händer hela tiden saker med den läsande (vågar jag generalisera). Ett parti får mig till exempel att tänka på ett hörspel. Och genast ökas trumhinnans känslighet för olika röster, tonfallsväxlingar, var den ena rösten avlöser den andra - jag hör/ser precis gränserna.

Osäkert, "så att säga"

"Jag vet inte" är bokens första ord, för det är en text fylld av osäkerhet. Ord och satser som kanske, antagligen, jag tror. Kontrapunktiska reservationer: om det är du, vem jag nu är, om det är tänker jag gör, vore jag den jag var skulle jag inte ?

Till retoriken hör frågor, ständigt nya frågor (utan frågetecken). Och så ett oändligt antal inströdda "så att säga". I denna oerhört medvetna text, detta så precisa språk!

Från 1963 till 1980 var Norén en rastlöst produktiv poet, och liksom de flesta av hans diktsamlingar är "Filosofins natt" en Brustenhetens bok. "Jag skriver för att komma/ bort från vad jag skrivit. Jag/ lever för att komma/ bort från vad jag levt". Ett citat från samlingen "Revolver" (1969) som fortfarande kan gälla som en norénsk estetik.

Döda och döende

I Dantes och Ekelöfs spår blir Norén nu en vägvisare till underjorden. En färd via hållplatser och växelstationer för blixtsnabba omkopplingar när associationerna byter riktning. Templet i Paestum, ruinerna i Petra, tiggare utanför Notre Dame, metron i Paris där en död man åker fram och tillbaka mellan ändhållplatserna . . .

Skuggor och minnen, döda och döende. Ett flytande jag: "Han, den, de, vi. Någon måste det ju vara". Ingen skillnad mellan helvetet och paradiset, "det ena är det andras lepra, så att säga".

Ur textflödet framträder fragmentariska historier och gåtfulla scener. Först och främst: Noréns oheliga triangel: modern, fadern och sonen.

Paradoxalt neutral

Men också: En dehumaniserad pensionerad polis, en prostituerad kvinna i en husvagn, en döende dement man, en ålderslös kvinna på en stol med en tung bok i knät, skelettet av en kvinna med ett fosterskelett i magen, en man som inte fått träffa sina barn på tre år och hängt sig i en stor och vacker lägenhet ?

I ett gammalt nummer (5/02) av tidskriften Lyrikvännen gjorde Göran Sommardal en intressant iakttagelse som jag finner i hög grad tillämpbar på "Filosofins natt". Han menar att det norénska språket har en sorts paradoxal neutralitet "som ger det förmåga att utsätta sig för prövningar och erfarenheter och tilldelar det kapacitet att sila fram och härbärgera en allt rikare värld av mänskliga villkor".

2010-talets Beckett

Med en inlevelse som kan liknas vid verklighetsmystik utsätter sig Lars Norén för andra människors liv och lidanden. Samtidigt som han till sig själv riktar uppmaningen att inte tänka på lyckliga ögonblick, på det ljusa, för det kommer att "ta ifrån dig alla försvarsmöjligheter, slita sönder förmågan att uthärda smärta".

Lars Norén skriver som en 2010-talets Beckett. Paradoxer, absurditeter, cirkelresonemang, en bakvänd ordning: först död, sedan född; först syntesen, sen antitesen och så, "i bästa fall, om vädret är lämpligt", tesen.

"Det måste ha hänt. Något annat vore otänkbart". "Jag måste ha existerat, det är därför jag finns".

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!