Det är "Det tysta köket" som han nu ger ut som ljudbok. Ja, Lars Lerin är ju också en mycket fin författare, han skriver lite som han målar, skissartat men precist. Mycket precist.
Denna varma, vemodiga berättelse från ett lantkök i Värmland kom ut som bok redan 2004. Det var innan han slog igenom stort och förlaget var lilla Heidruns i Torsby. Det är en häpnadsväckande fin bok med både text och akvareller, som alltid i Lars böcker.
Inget skämt
Nu har han själv läst in den på sin runda värmländska. Det är ju en dialekt som man gärna skämtar på, men för Lars Lerin är det normalspråket. Han läser bra och hans speciella röst lägger en extra dimension till berättelsen, som jag annars trodde skulle bli väldigt lidande av att sakna bilderna. Musikgeniet Benny Andersson har skrivit musik som han själv spelar på piano, vackert, vackert och hundra procent passande i stämning.
Så här börjar boken: "Hon klev av eftermiddagsbussen vid Larshem som uppgjort var, en varm slåtterdag 1961. Astrid Thomasson. Hon hade svarat på en annons om hushjälp".
Redan där är man fast.
Vinterkappa
Lars målar upp bilden av kvinnan som blev en udda vänskap när Lars själv bara var tonåring och en annorlunda kille i gymnasiet i Hagfors, där jag också gick. Vi är lika gamla, men gick aldrig i samma klass. Han var snygg och vek och begåvad, tror jag att jag minns, men ingen frän kille. Jag förstår nu att han sökte sig till andra människor som kände sig utanför. Gärna äldre, som berättade om förr. En av dem var hushållerskan Astrid. Han beskriver henne ömt: "Översiggiven i landsvägskanten. Storvuxen var hon och vit, varm och svett, klädd i svart vinterkappa och filthatt".
Arvid Sundström, hennes husbonde, möter henne vid busshållplatsen och ror henne hem i sin flatbottnade eka.
Tänk bara den bilden: En bergomgärdad värmländsk sjö, en eka, en bonde som ror och en kvinna i svart vinterkappa i aktern, fast det redan är dags för slåtter, alltså runt midsommar.
Som en skog
Resten av berättelsen lever och andas som en värmländsk skog, full av skönhet och fulhet, gläntor och skuggor. Den berättar om det enkla livet, med två kor och vaxduk för inte så förskräckligt länge sen. Men mest om människor. Riktiga människor.
På en bonus-cd finns en intervju med Lars Lerin (gjord av Kerstin Wixe), jag suckar när vi trycker på den i bilen, inte ett till pratprogram med Lars. Men detta samtal utan plattityder kompletterar själva ljudboken riktigt bra.
Senare på samma resa besöker vi Lars Lerin-museet Sandgrund i Karlstad. Det flyttade dit från Munkfors förra sommaren och är stiligt, vitt och enkelt inrett i den klassiska, nedlagda dansrestaurangen. Tanken är att de utställda verken löpande ska förnyas varje år.
Nya akvareller
Lars Lerin är en makalöst produktiv konstnär, nu sedan han blivit fri från drogberoende och är en lyckligt gift man. Maken Manuel "Junior" Marques jobbar i receptionen och museet är fullt av akvareller som är nästan nya eller sprillans nya. Självklart finns några äldre också, men den som bara vill ha öde hus och hyggen blir besviken. Det motivet har Lerin lämnat bakom sig.
Här finns nya riktigt storslagna akvareller som nästan slår ikull en. Från Hagfors, Indien och iran. Tillsammans med hans nya motivkrets av stilleben. Det är fåglar i montrar, fiskar på marknaden i Manuels hemland Brasilien, skålar, vaser, blommor. Allt är bra. Allt skimrar Lerinskt.
Hans konst knockar mig igen, just som jag trodde jag kunde det här. Ett extra plus ska han ha för att han vågar lämna sina trygga succér och ständigt förnya sig.