När jag skrev om Lars Keplers förra bok "Eldvittnet" var jag full av entusiasm. Det fanns en rad uppenbara brister i romanbygget, men de kompenserades av en fantastisk förmåga att skapa spänning och tvinga läsaren att fortsätta.
Inför den nya boken "Sandmannen" är jag inte lika oreserverat förtjust. Den har de tidigare böckernas förtjänster. Den är skriven på en osedvanligt klar och levande svenska. Det händer hela tiden saker som tvingar en att läsa vidare. Man lägger den ifrån sig med en suck – en suck både av glädje över läsningen och missnöje över att vartenda påhitt är platt otroligt.
Jag ska inte avslöja alla orimligheterna, därför att då blir det inte roligt att läsa boken. Och som ren underhållning är den värd att ta sig an.
Det handlar om en fruktad seriemördare som trots att han sitter isolerad på den rättsmedicinska avdelningen på ett mentalsjukhus tycks vara kapabel att begå nya mord. Människor försvinner obegripligt, deras anhöriga tar livet av sig. Han inger en sådan skräck att läkaren som ansvarar för honom tar på sig öronproppar för att aldrig höra vad han säger.
Redan i det rent rättsliga som omger denne massmördare finns åtskilliga orimligheter som till exempel att hans dom för morden avkunnats av kammarrätten istället för tingsrätten. Detta slarv, eller vad det nu är, är tyvärr karakteristiskt för författarnas likgiltighet för att göra sin historia, inte sannolik, men ändå sådan att man skulle kunna tänka sig att det kunde gå till som i romanen.
Det är synd för Lars Kepler har mera språklig talang och förmåga att skapa spänning än praktiskt taget alla andra svenska kriminalförfattare.