Jag tyckte mycket om Lars Gustafsson förra diktsamling ?Om begagnandet av elden", som kom sensommaren 2010. Det betyder att jag också tycker om den i dagarna utgivna ?Elden och döttrarna". Den förra ingår nämligen i den nya, med smärre förändringar.
Varför denna ovanliga lösning, kan man fråga sig. Dikterna fortsatte att strömma till, förklarar Gustafsson och eftersom han också var missnöjd med den förra samlingens format och utseende kommer nu denna som ?är att se som den kompletta samlingen av en epok i mitt liv".
Om man bortser från den kamerala synvinkeln att bokköparen riskerar att betala för något den redan till stora delar har är det ganska intressant att möta dikterna igen. Precis som Gustafsson konstaterar är den nya boken mycket mer tilltalande i sin formgivning. Återseendet tydliggör också vilka av dikterna som har levt kvar hos läsaren.
Så vad var det jag tyckte så mycket om? Mer än annat det man kunde kalla Gustafssons svenska bilder. Sjöarna, båtarna, mossan, den gamla kaffekvarnen, ?En kråkas sträva röst / och plötslig doft av klöver". Midsommaren: ?den tid när ljus och mörker / tar ett tårfyllt avsked av varann".
Bilderna är lika enkla som mirakulöst välfunna.
Poeten som betraktar börjar bli gammal och ser tillbaka med ett slags vemod som också rymmer glädjen. ?Nyss var vi rätt så många här" heter det i en dikt. I en annan ?Nyss var rösterna flera här". Det var barnen och deras vänner, där fanns ?den tillreste morbrodern / som bjöds på hallonsaft eller whisky / alltefter solens läge på himlavalvet".
Nu tystnar det, men allt är nära.
Lars Gustafsson har lagt ännu ett verk till det författarskap som är ett av de finaste vi har.