Lars Andersson får Övralidspriset

Som den sextionionde författaren i ordningen – sedan priset delades ut första gången 1945 – tar han emot ett av Sveriges största litterära pris på självaste Heidenstams födelsedag 6 juli.

Ett pris han självklart är väldigt glad och stolt över.

Visserligen inget pris han förväntat sig. Men ändå, långt där bak i tanken fanns ändå vetskapen om priset, erkänner han när vi talas vid på telefon.

– Tittar man sedan på pristagarskaran bakåt är jag i imponerande gott sällskap, säger han.

Prissumman på 250 000 blev ytterligare en glad överraskning. Att det var så mycket pengar hade Lars Andersson ingen koll på. Men han vet vad han ska göra med dem och det handlar inte om några vidlyftiga resor eller andra stora utsvävningar.

– Jag ska gå direkt till banken och amortera ner huslånet.

I motiveringen står att läsa “Till Lars Andersson, stor berättare och poet på prosa, hemma i världen och i Värmland.”

Han är född i Värmland, 1954, och har med några undantag, blivit landskapet trogen. Han konstaterar att hans böcker mer och mer blivit fastlänkat vid detta Värmland, riktig varför är svårt att reda ut.

– Men Värmland har en självbild som man kan antingen kan älska eller reta sig på. I vilket fall som helst måste man förhålla sig till den. Litterärt finns det också en hel del att hämta.

Om landskapet och hans egen släkt i byn Hedås har hans två senaste romaner – "Ljus från Ingenstans" (2008) och "De levandes land" (2012) – kretsat. En romanserie som rör sig från 1600-talet och framåt.

Om hans tidiga romaner blandade humanism och naturvetenskap (som "Snöljus" 1979) så har den senare delen av hans produktion på många sätt haft historiska förtecken.

Att det har blivit så är han inte helt nöjd med, säger han.

– Nej, jag tycker man borde kunna skildra sin samtid. Å andra sidan har jag väl det lite gemensamt med den man i vilkens namn jag ska få pris.

Ja, vilket är ditt förhållande till Verner von Heidenstam?

– Jag har läst en hel del även om det inte är så mycket som jag skulle önska. Nu ser jag fram mot att läsa mera ordentligt inför sommaren. Heidenstam har ett intressant huvud, där skulle jag gärna vilja komma in.

Indien, där han tidvis tillbringat mycket tid, har också betytt mycket för Lars Anderssons författarskap. Värmland och Indien, till synes varandras ytterligheter, men något förenar dem.

– Om inte annat kan man väl säga att de två knöts ihop av diverse Boforsaffärer.

Privat är inte Lars Andersson en person som man ser på bilder i skvallerpressen eller på mingelkalas. Trots sin rika produktion är han något av en doldis för många.

– Det har väl att göra med både personlighet och temperament och att jag bott i provinsen under större delen av mitt författarskap. Sedan kan man väl säga att den sortens romaner som jag skriver kanske inte är vad tiden skriker efter.

Hur tänker du då?

– Nja, till att börja med har jag ju inte producerat särskilt många poliskommissarier.

Lars Andersson är inte helt obekant med Linköping. Under senare delen av 1970-talet läste han medicin här. Men någon läkarkarriär blev det aldrig. Istället tog han beslutet om att bli författare på heltid.

Om han ångrar sig?

– Ibland kan jag ha gjort mig en tanke, men nej, jag är väldigt nöjd med att jag har kunnat ägna mig åt författandet.

Naturligtvis kommer han själv, tillsammans med familjen, för att hämta sitt pris.

En gång tidigare har han besökt Heidenstams omtalade hem.

– Men jag såg det bara från utsidan en tidig morgon när allt var stängt.

Stängt kommer det definitivt inte vara 6 juli. Då får Lars Andersson en ny chans att se Övralid.