Först och främst. Här gäller det att ha tålamod. I den inledande scenen vaknar Elena upp i ett sobert sovrum och börjar med morgonbestyren. 40 minuter senare händer något. Ytterligare cirka 20 minuter in i filmen dyker den grundläggande konflikten upp. Det visar sig att Vladimir, som Elena är gift med, inte tänker testamentera särskilt mycket till henne. Efter en hjärtattack och ett förlösande samtal med sin fientligt inställda dotter har han beslutat att ge henne merparten.
Elena och hennes arbetslöse och oduglige son med familj får klara sig utan. Se där, massor av information som ändå har förmedlats under till synes odramatiska filmminuter.
"Elena" är en film som växer, långsamt, kyligt kalkylerat av Andrei Zvyagintsev, som senast gjorde sparsmakat fantastiska "Återkomsten". Och till slut sitter man ändå där, golvad av den servila, medelålders klättraren Elena och hennes vardagliga bestyr med hushållet och den äldre, rika maken som hon träffat sent i livet.
Hans dotter Katja, spelad av Yelena Lyadova som påminner om Noomi Rapace, förkroppsligar det nya rika Ryssland, och påpekar frankt, uttråkad och cynisk, hur meningslöst allting är. Filmens märkliga tempo och vardaglighet understryker detta påstående. Kameran dröjer sig kvar i situationer som egentligen slutat vara av intresse. Ibland läggs en spänningshöjande musik på ganska banala händelser. Plötsligt blir kameran rörligt skakig. Och nästan obemärkt har filmen skiftat från en stillsam studie i ryskt välbärgat pensionärsliv till en lågintensiv och ambivalent thriller där regissören lämnar till åskådaren att själv fylla i en hel del.
Inne i alla kuvade bor det uppror och kanske är det till slut rättvisa som utspelar sig. Kanske. Om moralen här får vi spekulera i själva. Välspelat och extremt välgjort är det hur som helst. (TT Spektra)