Britter är ett märkligt folk. De är inkapabla att visa känslor. Deras tillvaro avstannar helt varje dag klockan 17, då de dricker varmt vatten. De gillar mintsås.
När Caesar beslutar sig för att vidga sitt romarrike inser den stiffa drottningen till slut vikten av lite understöd. Den mycket korrekta undersåten Fixfax får i uppdrag att besöka den där galliska byn där Asterix och Obelix bor, som håller fortet trots upprepade attacker från romarna.
Nu är gallerna också ett märkligt folk. De luktar inte så gott. Envisas med att hälsa med kindpussar. Är inte särskilt smarta.
Jo, de komiska växlarna som dras på kulturella fördomar är många i detta äventyr och det funkar i varierande grad.
Framför allt är detta en uppenbart påkostad historia om en bromance som hotas. Samtidigt som Asterix och Obelix alltså ska rädda Brittania från en romersk invasion brottas de båda hjältarna med kärleksproblem och sin egen relation. Det är inte heller jättekul. Framför allt är det långdraget. Nästan två timmar är en halvtimme för mycket, även om de barbariska normanderna dyker upp och förgyller filmen. Där kan vi verkligen snacka om ett märkligt folk.
"Asterix och Obelix och britterna" kan säkert funka för ungar i mellanstadieåldern. För dem som är uppvuxna med seriealbumen om Asterix, Obelix och de andra så finns bautamycket att småle igenkännande åt. Men med tanke på alla fyndigheter som blandats ner i denna gryta borde det vara mer aptitligt att trilla ner i den än vad det faktiskt blir. (TT Spektra)