År 1969 började Tipsextra sända engelska matcher i svensk teve. Den engelska publiken blev en inspiration för den svenska, berättar David Isefjord i artikeln. Engagemanget på de engelska arenorna manifesterades bland annat i sånger. I Sverige hade publikens bidrag mest bestått i enstaka rop, ofta ledda av en hejaklacksledare med megafon.
I ett första steg mot en ny läktarkultur tog man de engelska sångerna och översatte dem till svenska. Så småningom, och här pekas Hammarbys supportrar ut som föregångare, började man formulera egna ramsor. År 1976 komponerade Hammarbyklacken ramsan "Örebro - trasiga skor och kex" inför en bortamatch i staden som då var känd som skomakarstad och för sin tillverkning av Mariekex.
Måttligt slagkraftigt kan tyckas, men någonting eget i alla fall. Ett svar har senare formulerats av Örebroklacken: "Kex och skor finns inte kvar, men fotbollen är underbar."
Mycket som skanderas från läktarna är dock av en annan kaliber och frågan är var gränsen går. Författaren Björn Ranelid anser att alla ramsor som innehåller elakheter bör försvinna. Han tycker också att supportarna gott kunde ta hjälp av etablerade skribenter, kanske exempelvis Ranelid själv, som då utlovar ramsor enligt formeln "slagkraftigt, poetiskt, tidlöst och gärna tufft, men aldrig ett enda fult ord".
Vad är bra och dåligt på läktaren? Skriv gärna till spalten och berätta vad du tycker!