"Jag tänker så lite som möjligt. Samlar intryck och idéer."
Det låter enkelt men är så genialt sammanfattat. Lisa Persson Baagoe målar på direkta ingivelser, summariskt med en självklar auktoritet, som snabbt tar udden av alla betänkligheter hos åskådaren, som gärna vill se mer än bara antydningar.
Hennes figurmåleri är spontant, präglat av det snabba mötet, ögonblicken som tänder skaparglädjen och ger de mest generösa ingångar för närmare studier.
För det krävs stunder av både tankemöda och visuell fantasi, innan motiven kliver ur ramen och möter betraktaren öga mot öga i ett förvandlingsnummer, en skaparprocess initierad av den självutlevelse som uttrycks i dessa kvinnotorson med stundom blott antydd figuration. Det är som om ett inre ljus förmedlat av konstnären, ett ljus inifrån, som Giacometti kallade för blicken. I sina små landskap låter hon ett annat, atmosfäriskt ljus få bidra till äkthetskänslan.
Lisa Persson Baagoe gör det mesta intuitivt. Därför känns för mig de nya inslagen med hundar både störande och desarmerande, även om jag förstår driften efter förnyelse. Dock, vid närmare studium ser jag ju att det finns lika mycket av emotionell laddning i dessa djurstudier. Och det blir dags att öppna ögonen på nytt och söka ta till sig konstnärens egna känslor inför objekten.