Dubergska gården, Motala
Pågår till 19/10
Tavlan är en ryggtavla. Bilden av kvinnan som sitter på golvet, med stöd av vänsterarmen i märklig vinkel, fångar mig direkt. Elisabeth Henriksson, andraårselev på Lunnevad, speglar i sin torrnålsgrafik "Väntan" ett själsligt tillstånd. I sin slutenhet förmedlar kvinnan koder som det står betraktaren fritt att tolka. För mig handlar det om en sorts dualism, växling mellan dominans och underkastelse med nederlag som trolig konsekvens.
Andra motiv utgör rumsinteriörer ur spännande perspektiv. Imponerande!
Ja, kvinnan dominerar höstsalongen. Av sex östgötakonstnärer är endast två män, den framstående genremålaren Göran Wester och omsorgsfulle tuschtecknaren Lennart Berglund, båda väl värda att lyfta fram.
Wester arbetar tematiskt och har den här gången fastnat för marina motiv som avslöjar konstnärens förälskelse i båtar, en kärlek som består intill vrakstadiet, som här ett bedagat maskinrum med tändkulemotor, eller några trassliga tampar som gjort sitt.
Berglund arbetar i ett osannolikt omständligt och tidsödande maner med mönster av härvor, hår eller garn som bakgrund till mäktiga motiv. Bland dem "Sjunken katedral", som jag direkt associerar till Debussys impressionistiska musikverk "La cathédrale engloutie", och den mäktiga "Karon", färjkarlen i grekisk mytologi, som för de avlidnas själar över floden Akeron eller Styx. Den surfande flickan ser dock levande ut. "Det är jag som sätter titlarna", hävdar hustrun stolt.
För att återgå till kvinnorna kan nämnas Eva Wallers fina oljepasteller, där hon på ett beundransvärt sätt får färgerna att leva, att fungera tillsammans, att förenas i verkningsfulla nyanser, helt kongenialt med motiven, stämningsmättat ljusdunkel.
Och Kristina Lagerlöf för sin kamp med de för henne signifikativa medlen och metoderna, lappat och hopsytt i Lenke Rothman-stil. Bilder av sorg och kaos, där konstnären nödtorftigt tråcklar ihop trasiga kroppar med nål och tråd. Det är åskådligt så det förslår. Och hon använder sig av till buds stående medel, utan finess och förfining, metod som stärker stridslusten. Jag bara älskar dessa kvinnor med trotsigt knallröda läppar. Vem vill inte gå med i frigörelsetåget?
Skulptrisen Sissi Stahli gör det gärna. Hennes särpräglade skulpturer hävdar moderskapets kval och lycka, liksom kvinnokroppens överhöghet, där svällande former signalerar både vällust och aptit. Allt är dock inte öppet för enkla tolkningar. Det konstnärliga anslaget förändras oavbrutet.