Det finmaskiga nät som Gunnar Simonsson använder till sina skulpturer är ett ganska ovanligt material i konstsammanhang. Metallnätet bearbetas med bara händerna, vilket kräver ett speciellt handlag.
Man kan välja att se de här verken som skulpturala objekt eller som bilder. När jag betraktar dem som väggskulpturer ger de ett intryck av något flyktigt, temporärt, som om någon kastat ett nät över en drömsyn. Nätet har omedelbart stelnat, men gestalterna som fångats in ser ut att närsomhelst kunna försvinna in i glömska eller riva av sig draperingen och anta en annan framtoning. När jag ser dem som bilder får de något grafiskt över sig. Känslan av tillfällig existens är då borta.
Betraktar man de här objekten från olika håll, förändras de tack vare en markant reliefverkan. Att man kan se en avbildad kropp ur olika vinklar förmedlar en viss känsla av närvaro. En bonuseffekt kan uppstå om solen får flöda över de buktande näten. En skuggbild avtecknar sig på väggen bredvid skulpturen, som om en tvilling infunnit sig på tillfällig visit.
Barbro Bäckström är ett stort namn inom det här gebitet. Simonssons verk påminner starkt om hennes, lite väl starkt för att jag inte ska reagera. Om jag ändå gör mitt bästa för att bortse från det, kan jag konstatera att hans nätreliefer uttrycker sensualism och skönhet, till exempel den som finns hos kroppar som inte är catwalk-smala.