”Livet är inget stipendium som är villkorat, inget av det där kommer på provet…”
Kristoffer Leandoer, författare och litteraturkritiker, berättar en kvinnas historia. Från barndomen i Stockholm som enda barnet i en prästfamilj via studietiden i Lund och England, till den egna familjen i Sigtunas nybyggda villaområde. Där slutar berättelsen, alldeles för tidigt, med cancersjukdom och en tynande livslåga på Karolinska sjukhuset.
Kvinnan i romanen är författarens egen mamma, som dog 42 år gammal. Men berättelsen vandrar fritt i frågor om livets innehåll och upplevelse av dess mening. Redan från barndomen fanns hos henne en längtan att fördjupa sig i litteraturen och själv få skapa med den. Riktigt så blir det inte. Den unga kvinnan söker sin väg. Tar stora kliv för att komma bort och ta sig fram, men upptäcker också hur svårt det är att nå dit man vill. Det egna föräldrahemmet är en envis magnet som drar henne tillbaka.
Det är i denna kompromiss hon får leva och det är med den hon dör. Gång på gång upprepar hon för sig själv: ”jag duger”. Till slut kan hon säga om livet: ”Jag tyckte om det. Jag hade gärna haft mer.” Då handlar det inte längre om livets längd eller dess prestation. Världen behöver också den som är tyst och lyssnar. Kompromissen växer till en befriande acceptans.
Krister Leandoer har skrivit en roman som är djup och vacker utan ett uns av sentimentalitet. Med små gester och enkla ord rör han sig varsamt bland livets stora och våldsamma frågor. Leandoer ger läsaren en berättelse som också är bildad och erfaren. Inte ofta har jag läst en roman där författaren så säkert rör sig i den värld han eller hon beskriver. Livet är inget villkorat stipendium. ”Till sist är det ändå bara sitt eget domslut man har att rätta sig efter.” I den reflektionen försonas berättelsen med livets alla brister. Det är stort!