BOK
Kristian Lundberg
Det här är inte mitt land
Atlas
Debatten är het, i Linköping och många andra städer. Om ”tiggarna”. Vad säger själva begreppet? Skiljelinjen blir uppenbar och befäst redan i ordvalet, det finns ett vi och ett dom. Och ”dom” är en grupp, en enhet, oavsett om människorna i fråga kommer från olika länder och har helt olika bakgrund. Det grundläggande faktum att de, liksom alla andra människor, är individer döljs av språket.
Tendensen till avhumanisering är det mest oroande med gatutiggeriet och den stundtals hetsiga diskussionen.
Jag tänker på tiggare och debatten kring dem när jag läser Kristian Lundbergs bok ”Det här är inte mitt land”.
Han skriver inte om tiggare. Men hans diagnos på Sverige handlar om förskjutningar i språk och människosyn, hur gränser flyttas och hur det som var otänkbart i går blir till vardag i dag.
Asylsökande som i väntan på utvisning placeras i ”förvar”, kvinnor som misshandlas av män, barn som måste äta sig mätta på skolmaten när pengarna tryter hemma, de bemanningsanställda utlämnade till arbetsgivarens godtycke – maktlösheten förenar människorna Kristian Lundberg skildrar.
I sina bästa stycken fångar boken det som den dagsaktuella debatten har svårt att greppa, frågor om samhället och dess värdegrund. Andra stycken är uttalat partipolitiska, då han till exempel kritiserar Moderaterna.
Ofta tar han avstamp i sin egen livshistoria. En fattig uppväxt med en sjuk mor, egna erfarenheter av missbruk, sjukdom och fattigdom finns som en klangbotten. Hans stad, Malmö. Arbetet i hamnen, tidigare skildrat i ”Yarden”. Lundbergs metod är, som han skriver, kalejdoskopisk. Det personliga och det allmänna blandas. Siffror och fakta ställs mot litterära partier.
Det är en uppfordrande bok. Vi får för det första inte blunda för verkligheten, för det andra måste vi inse att solidaritet kostar, menar han. Han skriver om en hemlös som en jul fick arton par strumpor. Då är det uppenbart att det inte är mottagarens behov som har fått styra.
Ofta ser debatten om invandring ut så. Eventuella kostnader ställs mot eventuella vinster – för Sverige. Varför bemöts så sällan ett ekonomiskt argument med ett humanistiskt försvar? Lundbergs bok väcker den typen av angelägna frågor.
Det är också en bok som blickar bakåt och med både sorg och vrede konstaterar att historielösheten breder ut sig. Han saknar arbetarförfattare, och den socialdemokrati som växte fram i symbios med ett bildningsideal. Förändring kräver kunskap, och här ligger en drivkraft för boken.
Texterna är delvis publicerade tidigare, var och när anges inte, vilket jag tycker är synd. En hårdare redigering hade också kunnat eliminera en del tråkiga upprepningar.