Barnbarn!?! Stressrösten bort, kontorslandskapets oljud bort. Ditt barnbarn? Vem då? andades jag.
"Kristian Gidlund."
Ibland öppnas en lucka från dataskärmsvärlden vi sitter i, en lucka till verkligheten. Till människorna och livet som pågår medan löven faller och twitterflödet aldrig sinar. Kristian Gidlunds mormor slog upp en sådan lucka och jag föll ner i den.
Hon sa: Ja, det var så fint det du skrev, och dina kollegor också, Marcus och Erik, nu hittar jag inte tidningarna, inte mina grannar heller.
Redan där fick jag tårar i ögonen, det var överkänsligt kanske, men vi gjorde så lite, skrev några rader om den fantastiske Kristian Gidlund som dog i cancer ett par dagar före sin 30-årsdag. Bara några år äldre än mina egna barn.
För mig betydde det mycket, sa mormodern.
I torsdags var det jag som ringde henne och bad att få skriva om vårt samtal. Jo, då, men utan efternamn. Och ingen bild på henne, "tag en fin på Kristian!" säger hon.
Hon heter Else, är 88 år och bor i Lambohov. "Vi är östgötar allihop, från Norrköping, Kristian är ju dalkarl men han har både moster och småkusiner här i Linköping", berättar hon med sin varma röst.
Nu samlar hon sig till begravningen i Stora Tuna kyrka på fredag. Längtar efter att vara tillsammans med Kristians familj och särskilt förstås sin dotter.
De är en väldigt tajt familj, säger Else, Kristian och de två syskonen, mamma och pappa: "De har en ofattbar sämja de där syskonen, så hjälpsamma mot varandra, det låter som en eftergjord idealbild, men det är det inte".
Else berättar att Kristian hälsade på mormor i juli fast han egentligen var för sjuk.
"Min dotter blev orolig att han inte skulle orka åka över dan från Stockholm, men han sa, att han ville ligga över hos mormor. Så kom han och Pysen, hunden, med min dotter. Vi gjorde en nostalgiutflykt till Söderköping, Stegeborg och Vikbolandet, det var en väldigt fin dag. Men... vilken märklig känsla, vi visste ju att det var sista gången."
Else berättar att hon kramar hjärtat som hon har runt halsen medan vi talas vid, det satte hon på sig när Kristian först blev sjuk och lovade att inte ta av det förrän han var frisk. Nu ska hon ge det till sin dotter efter begravningen.
Else är så lugn och klok när vi pratar, med mycket känsla, väldigt mycket känsla, under orden. "Det borde ha varit jag, inte han, det är fel kronologi", säger hon.
Berätta om honom, ber jag, hur var han? Mormor blir ivrig.
"Han var aldrig gåpåaraktig, utan lite finurlig och eftertänksam. Han hade ju också det här lilla finurliga leendet i mungipan, det finns redan på skolkortet från lågstadiet och på studentfotot också. Han var väldigt engagerad i saker, helt och fullt. Djur var en sådan sak, han älskade elefanter sedan han var pojke och förverkligade en resa till Indien efter att han blev sjuk. Han var intresserad av världspolitiska sammanhang och hade en agenda för hela sitt liv – ja, för ett normallångt liv. Han drömde om att resa och skildra konflikter, han ville träffa människorna och se med egna ögon. Ja, han ville frilansa och resa ut i världen."
Else säger att de allra vackraste diktrader hon vet just nu är de som avslutar Kristians blogg "I kroppen min". Hon läser dem utantill i telefonen, med ljus, vacker röst:
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Nu brinner två värmeljus hemma i Lambohov, ett i köket, ett i vardagsrummet vid Kristians bok som kom ut i våras. Dedikationen till "älskade mormor" slutar "Vi ses igen, det är jag nämligen helt säker på".