"'I kroppen min' är död. Länge leve kroppen min."
I en god värld hade Kristian Gidlunds bokdebut slutat med dessa ord. Där, på sidan 163, har han till synes besegrat den elaka magcancer som i ett drygt halvår tvingat honom igenom en brutal operation och cellgiftsbehandling och fått honom att blogga om sin kamp, sitt hopp och sin livssyn.
Så blev det inte. Ett knappt år senare, i augusti 2012, kom cancern tillbaka, nu obotlig. Och bloggen väcktes därmed från de döda. Sedan dess har den fått över sju miljoner besök. Vi är mängder av människor som med andan i halsen och tårar i ögonen följt Kristian Gidlunds ilska, smärta, skratt och kärlek.
När Kristian Gidlund i första halvan av boken skildrar sina hemska kroppsliga umbäranden är det ändå med ständig blick framåt, på tiden efter: när kriget är slutfört och fienden besegrad. I bloggen var det hoppfull läsning. I boken gör det ont i hjärtat, eftersom vi vet hur det ska gå. Aldrig har en spoiler varit mer smärtsam.
Den andra halvan fokuserar mindre på spyor, tappat hår och de åtta medicinerna som ska tvingas ner. När domen har fallit blir berättelsen mer inriktad på att lämna något efter sig. Ett avskedsbrev till i första hand de närmaste, men i takt med att läsarskaran växer också till alla oss andra. Kristian Gidlund skriver om sorgen över att aldrig få barn, kärleken till syskon, föräldrar, vänner, hästarna och naturen, ilskan över det samhälle han lämnar efter sig.
Han gör det dessutom med en till synes intuitiv känsla för hur man balanserar poetiska känsloskildringar, vardagsrealism och livsvisdom på ett imponerande naturligt och övertygande sätt.
"I kroppen min" lever fortfarande. Och kommer att göra det länge till. Kristian Gidlund har sannerligen lyckats med sin föresats: att med pistolen mot tinningen, med blod som bläck, lämna efter sig ett livsmonument. Hans runsten på åkern, den gata som bär hans namn. Tack för det.
Läs Kristian Gidlunds blogg på ikroppenmin.blogspot.com