I Halmstad bildades under 1920-talet en ovanlig konstnärsgrupp, Halmstadgruppen, med sex unga konstnärer, alla med nära anknytning till Halmstad. Det är enda gången i den svenska 1900-talskonsten en sådan gruppbildning i landsorten fått en genomgripande roll i landet.
Nu visas på Norrköpings konstmuseum en utställning med ett 90-tal verk från deras verksamhet på 1930-talet. Det är en mycket representativ utställning med ett stort antal av de mest centrala verken.
Museet är att gratulera till ett mycket viktigt konstarrangemang i samarbete med Mjellby konstmuseum.
Utställningen domineras av verk av Erik Olson - mer än 30 arbeten visas - och bland dem den första surrealistiska målningen "Handsken är kastad" från 1930 och den stora målningen "Sökaren". Den senare är egentligen ett självporträtt, eftersom Erik Olson ofta var mycket osäker på hur han skulle utveckla sitt måleri. Det jättestora örat symboliserar naturligtvis hörseln och övriga kroppsdelar symboliserar övriga sinnen.
Erik Lindegren har tolkat målningen i en dikt och sista versraden lyder "och jag kan aldrig finna mig själv". Det är en målning som anknyter både till Max Ernst och Salvador Dali, konstnärer som han både kände och var befryndad med.
Under kriget bodde Erik Olson i Köpenhamn och vid den tyska invasionen gjorde han politiska protestmålningar i surrealistisk anda. På utställningen finns "Dagspressen" från 1940, som beslagtogs av nazisterna och som är en nidbild av Hitler omgiven av tidningar.
De sex medlemmarna i gruppen var sinsemellan mycket olika, men deras surrealistiska världar utspelar sig i svensk miljö, därav begreppet surrealism på svenska.
I Stellan Mörners drömliknande målningar återfinner man det grevliga stamgodset Esplunda och i Axel Olsons och Sven Jonssons målningar återfinns partier av den halländska kusten. Det är en konst som i mycket anknyter till drömmen om antiken och humanismens styrka, men som tillkommet i en tid då först hotet om krig och sedan andra världskrigets fasor utspelas och det framkommer tydligt i konstnärernas målningar.
Sven Jonssons "Ecce homo" är som en Nike från Samothrake som står upp mitt i lidandet mot förtryck och våld och Waldemar Lorentzons "Ödesnatt" visar den spöklika ensamheten.
Efter andra världskriget ändras ofta deras inriktning mot ett mer andligt sökande, som för Lorentzon innebar kyrkligt måleri och för Esaias Thorén mer dekorativa uppgifter.
Det är mer än 30 år sedan en samlad utställning av Halmstadgruppen visades. Norrköpings konstmuseums utställning fyller ett stort behov och ger en helhetsbild av ett viktigt skede i svensk konst.