National treasure
Regi: Jon Turteltaub
I rollerna: Nicolas Cage, Diane Kruger, Sean Bean
Land: USA
Speltid: 2 tim 11 min
Censur: 7 år
Royal i Linköping
NÄR EN europeisk kulturprodukt får en amerikansk remake händer samma sak som när amerikanerna importerar våra matvanor; allt blir mindre komplicerat, mer barnanpassat och får en tjock slöja av ketchup.
"Da Vinci-koden" är visserligen skriven av en amerikan, men nog är den aningen för europeisk för att riktigt gå hem i Paducah, Kentucky. För mycket Louvren, medeltid och platser som inte uttalas som de stavas. Och var är ketchupen?
När "Da Vinci-koden" alltså blir film -- för "National treasure" är en skamlös kopia med tempelriddare och allt, oavsett vad filmbolaget vill få dig att tro -- är London utbytt mot Philadelphia, katolska kyrkan mot en enkel Hollywoodskurk och Leonardo mot George Washington. De ledtrådar som i boken fanns i "Mona Lisa" och "Nattvarden" hittas i filmen på den amerikanska självständighetsförklaringen, denna USA:s förenklade självdeklaration som är själva ketchupen i "National treasure".
Nicolas Cage spelar en forskare som söker en skatt. Jakten för honom från Nordpolen till Washington och sedan hit och dit över den nordamerikanska kontinenten med både dåliga killar och poliser i hälarna.
Spännande? Nix. Underhållande? Ja, varför inte -- på samma sätt som en dubbel whopper cheese med extra allt erbjuder fin underhållning när du är lite småhungrig. Och precis som med burgaren måste du acceptera en massa konstiga saker tillsammans med det goda.
Märkligast av allt är att ett land som bara är tvåhundra år gammalt skulle härbärgera tretusenåriga hemligheter. Och att de universalsnillen som gömt skatten hade exakt samma faiblesse för grötrimmade ledtrådar som morbror Klas vid julklappsutdelningen. (TT Spektra)
"National treasure" har svensk premiär i morgon.