Redan nu tar hon emot i om inte rökrock så i alla fall en kimonoinspirerad morgonrock. Fast det är inte riktigt meningen.
- Oj shit, det hade jag glömt, säger hon yrvaket när hon släpper in oss i lägenheten mitt i Norrköping som hon delar med Björn, en av medlemmarna i musikgruppen Slagsmålsklubben, och Johanna som är sjuksköterska.
- Perfekt eftersom jag är otroligt hypokondrisk, förklarar hon och sätter på kaffebryggaren. Medan den pustar och stånkar ursäktar hon sig, för att några minuter senare välklädd och fräsch slå sig ner vid köksbordet.
- Äntligen lyckas jag verka sådär konstnärligt slarvig, skrattar hon.
Hon förklarar försovningen med en oplanerad karaokekväll på krogen. En rent magisk sådan visar det sig där en lätt överförfriskad medelålders dam imponerade stort med en själfull version av "Total Eclipse of the Heart". Sin egen sånginsats är dock Jonna Björnstjerna mindre nöjd med trots att hon tillbringat sommaren i karaokens hemland.
- Jag hälsade på en serietecknarkompis som bor i Tokyo för att få inspiration. Men sedan jag kom hem har jag märkt att det finns väldigt mycket spännande att upptäcka här i Norrköping också.
Typ gårdagens karaokekväll som mycket väl kan dyka upp i någon form i de lokala nöjesstrippar som Jonna alldeles nyligen börjat teckna för Norrköpings tidningar.
Men egentligen är vi mest här för att prata om hennes barnbok "Sagan om Den underbara familjen Kanin och monstret i skogen". En ruskig historia med detaljrika illustrationer och lyckligt slut. Den kom till under det avslutande projektåret när Jonna gick på serieskolan i Malmö.
- Efter att ha tecknat fanzine och seriestrippar i svart/vitt var det så häftigt att få breda ut sig i en bilderbok i färg. Jag gillar sagotraditionen och har alltid berättat sagor för mina halvbröder.
De gav storasyrrans bok klart godkänt, liksom förlaget Bonnier Carlsen som gav ut den. Och Jonna jobbar redan på en uppföljare även om den fortfarande är på idéstadiet.
- Lillebror Kanin fortsätter att vara huvudperson och den här gången ska han träffa på Fru Skräck, en häxa som äter barn... Nej, jag vet inte riktigt, det kanske blir för läskigt.
På den obligatoriska frågan om hur bildkonstintresset föddes svarar Jonna att hon ritat hela sitt liv.
- Ja, faktiskt. Mamma berättade att jag ritade cirklar innan jag fyllde två, något som enligt barnavårdscentralen var "alldeles för tidigt".
En barndomskompis i Sundsvall delade intresset och tillsammans började de rita serier.
- Victoria var otroligt bra på att fånga uttrycket i sina karaktärer och sporrade mig att fortsätta, berättar Jonna, som också dedicerat sin första barnbok till henne.
När Jonna var elva år flyttade hon med familjen till Norrköping och prövade under skoltiden fler uttrycksformer än teckning.
- Under gymnasiet bildade jag och några tjejkompisar punkbandet Björnstjerna Society. Efter studenten stack vi till Barcelona för att få fart på karriären, men det gick inget vidare.
I stället läste hon spanska och började teckna serier om spanska glosor. Efter sju månader i Spanien drog hon ensam vidare till London och därifrån till Edinburgh.
- Jag kände att jag ville vara ifred och skriva. Jag började på en bok, men det blev mer av en dagbok om mitt liv som var ganska kaosartat.
Hon berättar om servitrisjobb på en restaurang som drevs av en storvuxen och på gränsen till livsfarlig irländsk matrona. Om sin hopplösa förälskelse i Rupert och om ett destruktivt förhållande med en flera år äldre manodepressiv amerikan.
Mycket av det där har hon efteråt skildrat i serieform i olika fanzine. Boken är alltjämt ett dåligt samvete.
- När jag kom hem till Sverige igen tänkte jag att skulle skriva en bok om en tjej som försöker skriva en bok om en tjej som känner sig vilsen och utkastad i världen.
Till detta behövdes en ordbehandlare. Något hon önskade sig och fick i 20-årspresent.
- I samma veva kom jag in på serieskolan och flyttade till Malmö. Varje kväll när jag kom hem urblåst efter en lång dag stod ordbehandlaren där och hånlog åt mig, suckar hon med ett leende och kallar boken ett ständigt pågående projekt.
Tiden på serieskolan var både givande och rolig.
- Jag trivdes jättebra och lärde känna många av landets serietecknare. Det finns inte så många utan vi är som en enda stor seriesläkt. Alla har sin personliga stil och det är lätt att känna igen vem som har ritat vad.
Konkurrerar ni aldrig eller snor idéer från varandra?
- Nej, jag tycker snarare att vi inspirerar varandra. Och om någon påverkas av mitt sätt att teckna blir jag bara glad.
Jonna har tillgång till en ateljé i Norrköping, men arbetar helst hemma vid ljusbordet i sitt rum. Här ryms även skrivbord, säng och en välfylld bokhylla.
- Jag har alltid läst mycket, är en riktig romanslukare. Nu läser jag förstås också mycket serier. Det gjorde jag inte som barn, det var först senare som jag upptäckte vilken bra form det är för att berätta en historia.
Och själva seriehantverket liknar hon vid handarbete. Penndragen blir som stygn.
- Det är nästan meditativt, ju fler streck desto bättre.
Det där med att serier inte riktigt räknas, hur ser du på det?
- Det är lite punk med serier, inte helt accepterat som seriös konstform. Men det gör liksom ingenting vad andra tycker.
Jonna Björnstjerna är i alla fall helt säker på att hon vill fortsätta att rita serier. Men hon vill också skriva, berättandet och bilden är lika viktiga för henne.
Och i väntan på att drömmen om ett slott i Transsylvanien blir sann, drar hon till New York nästa sommar för att pröva lyckan. Ditlockad av favorit-teveserien "Sex and the City".
- Där stannar jag så länge det är kul.