Kongressen har kidnappats av en rik högermaffia

I Sverige anklagas riksdagen ofta för att vara regeringens transportkompani. Det vill säga man går med på allt det regeringen föreslår.

Detta är i själva verket en konsekvens av det system som kallas parlamentarism. Regeringen bygger sin ställning på att den har en majoritet i riksdagen bakom sig.

Så är det inte alls i USA. Där råder ett helt annat tänkesätt. Regeringen (dvs presidenten) och kongressen är två skilda maktcentra som är tänkta att balansera varandra.

Det är detta system som nu löpt amok och lett till total förlamning av den amerikanska statsapparaten.

Amerika tillämpar dessutom ett helt annat valsystem än det svenska. Vi har proportionella val, dvs partierna får platser i riksdagen i proportion till deras röstetal i hela landet. I USA gäller att den vinner som har fått flest röster i den valkrets de ställt upp i.

Kongressens representanthus består av 435 röstberättigade ledamöter. Varje delstat har i princip det antal representanter som motsvarar dess andel av hela befolkningen. Hela representanthuset nyväljs vartannat år.

Senaten däremot består av två ledamöter från varje delstat, stora som små. Senatorerna väljs på sex år och i varje val nyväljs en tredjedel av senatorerna.

Varje delstat bestämmer själv hur valkretsarna ska se ut i valen till representanthuset. Republikanerna har på senare år haft majoriteten i de flesta delstaterna och har därmed kunnat rita om valkartorna i dessa stater så att det egna partiet gynnas. Det är därmed ganska få distrikt där det verkligen står och väger mellan de två partierna. Därför kunde republikanerna behålla sin majoritet också i förra årets val där Barack Obama ledigt van presidentvalet.

I och med att så många valdistrikt är mer eller mindre säkra för republikanerna står den verkliga striden där i primärvalen inom partiet. Om det i stället står och väger mellan partierna blir man angelägen om att hitta en kandidat som kan attrahera också de osäkra väljarna. Men i säkra distrikt kan också en kandidat som står långt till höger vara säker på att vinna.

Det är här Tea Party-rörelsen kommer in. De har satsat hårt på att slå ut alla kandidater (inklusive kongressledamöter som suttit i åratal) som inte står tillräckligt långt till höger enligt rörelsens smak. Tea Party-rörelsen har många mycket rika bidragsgivare och man har medlemmar som gärna ställer i i kampen för att få likasinnade kandidater på så många håll som möjligt.

Det här har gett dubbel makt. Dels har man fått in en rad personer som måste betecknas som tokhöger. Dels har man skrämt alla andra med att de kan bli utslagna i nästa val om de inte går en mycket tydlig marsch åt höger.

Tea Party-rörelsen hatar Obama och hatar hans sjukvårdsreform. Deras hat är så starkt att varje försök att tala förnuft med dem är utsiktslöst.

Därför vägrar de nu att godkänna en budget för den amerikanska staten om inte Obama går med på att upphäva sjukvårdsreformen eller åtminstone skjuta upp dess ikraftträdande. I själva verket har sjukvårdsförsäkringen ingenting med budgeten att göra. Den finansieras genom avgifter helt vid sidan om statsbudgeten.

Sjukvårdsreformen beslöts 2010 när demokraterna fortfarande hade majoritet i både representanthuset och senaten. Det betyder inte att kongressen då var ett transportkompani för Vita huset. Många kongressledamöter fruktade att förlora mot välfinansierade motståndare på högerkanten. Det krävdes mycket kompromissande för att få igenom lagen. I själva verket ledde en del av kompromisserna till en sämre lag än den Obama egentligen ville ha.

Men republikanerna är inte nöjda. De har röstat ungefär 40 gånger i kongressen för att upphäva lagen. Eftersom de inte kan få med senaten på den politiken är omröstningarna ingenting annat än tomma demonstrationer. Skulle de dessutom någon gång vinna i bägge kamrarna kan Obama inlägga veto och då behövs det två tredjedels majoritet för att bryta presidentens motstånd och den styrkan har republikanerna definitivt inte.

Nu är inte alla republikaner i kongressen skvatt galna. Många av dem inser att beslutet att stänga ner statsförvaltningen i brist på en ny budget är vettlöst. De flesta bedömare är ense om att hade budgetförslaget kommit upp till omröstning så hade det gått igenom med hjälp av demokraternas och ett antal republikaners röster.

Men kruxet är att det aldrig kom upp till omröstning. Vilka förslag som representanthuset ska få rösta om avgörs nämligen av talmannen. Och republikanernas John Boehner sa nej. Det gjorde han trots att han i själ och hjärta ville ha budgeten godkänd och slippa ansvaret för en förlamad statsapparat.

Varför sa han då nej till en omröstning? Jo, han visste att om han tillåtit en omröstning skulle han sedan bli bortröstad från sin befattning av en majoritet av fanatiska partivänner. Och nu har han av allt att döma inte en aning om hur han och partiet ska ta sig ur återvändsgränden.

Obama kommer inte att ge efter om sjukvårdslagen. Den är hans viktigaste reform och den har ingenting med budgeten att göra. Ansvaret för en stängd statsförvaltning kommer att väga allt tyngre på republikanerna. Det är de som måste hitta en utväg som inte ser ut som en villkorslös kapitulation.

Vad säger detta om amerikansk demokrati? Det viktigaste beskedet är att pengarna spelar en alldeles för stor roll. Inte i alla sammanhang. Trots de enorma summor som satsas i presidentvalen är kandidaterna där någorlunda jämspelta. Men i kongressvalen och särskilt primärvalen där bara en liten bråkdel av väljarna deltar spelar pengarna en otäck roll. Men kommer de amerikanska väljarna i längden godta att deras kongress kidnappats av en rik högermaffia?

Nej, i längden kommer vi nog tillbaka till ett bättre fungerande system. Men det är tragiskt att när de amerikanska väljarna för första gången vågat välja en icke-vit president saboteras hans arbete av krafter som hatar honom både för hans politik och för hans hudfärg.