Kollektiv konst som värmer

Bildkonsten i all ära. Men jag har alltid fascinerats av de konstnärer som metodiskt överför sina idéer till ett formkärvt hantverksmaterial. Michelangelo är ju urmästaren på detta område, som befriade varelserna från den slutna stenen. Även här med Formgivarkollektivet finns viljan att genom det trägna hantverket ge uttryck för befrielse i färg och form.

Pablo von Eckardsteins "Jätten" har växt fram från en föreställning om krigaren som tvivlar på sin utövning. I lite frusna gester och ansiktsuttryck förmedlar metallen här en bepansrad människovarelse i både kraft och kris.

I andra verk som "Sekvenser", "Virvelvind" och "Irrationell bur" visar konstnären också på ett fantasifullt skapande, för att inte tala om det gedigna hantverket och de flödande metallformerna i "Sängen" och "Fåtöljen".

Sofia Viveland imponerar inte minst genom att hon är designer och glasmästare i ett. Hennes blästrade och handgraverade glas ger många dimensioner. Fint och läckert formade är även hennes skålar i de varierade glasteknikerna, liksom hennes glaspärlor.

Fyndigt och fantasifullt framträder Christina Eveborns återvinningsporslin. I kakfat i med tre och fyra våningar får man minnen från forna kaffekalas, samtidigt som de alltjämt kan ha en funktion. De är också uppfyllda av en läcker flykt in i rokokoandan.

Textilen har också sin plats i Formgivarkollektivet. Här är det Carin Petterson som gestaltar sina idéer kring en brudklänning. Den är känsligt skapad med virkat överliv och djärvt fångad med skräddarsnitt i yttre delen av den flerskiktade klänningen. Fint upplever jag även hennes skönt snirklade diadem, stickade i tunn fin ull.

Visst är jag imponerad av Formgivarkollektivet i Trädgårdsföreningen. Här finns en känsla av fräscht nyskapande, som vi så väl behöver i vårt annars lite frusna kulturklimat.

LARS-OLA JOHANSSON