Loranga är pappa till Masarin, en "jättebra pappa, han bryr sig inte om nånting". Han har en tehuva som mössa, arbetar aldrig och vill bara lyssna på popmusik. Masarin är som pojkar är mest, äter mängder med bullar och har kinder som hänger rakt ner.
Lorangas pappa Dartanjang bor också på gården, men han har flyttat ut i vedboden eftersom han är så rädd för baciller. Han är nästan alltid sjuk ändå, och tror oftast att han är någon annan -- till Lorangas och Masarins förtjusning. Dartanjang har en morfar, och han är så uråldrig att han bor i en talltopp och gal som en gök. Några mammor syns inte till, och ingen verkar sakna dem heller.
Loranga och Masarin har ett gäng tigrar i sin bassäng, en giraff på sophögen och en kamrat som är tjuv, som tar ledigt från fängelset för att komma och hälsa på och som har tatueringar gjorda med kulspetspenna. Stör idyllen gör egentligen bara Arga Gubben från kommunalkontoret, som störs av att Lorangans röda duvor häckar i hans brevlåda och av att Loranga inte har något arbete.
Barbro Lindgrens absurda böcker om Loranga är inte för de allra minsta. Barnen bör nog vara i nio--tio årsåldern för att riktigt uppskatta det milda vansinnet. Alla förstår sig inte på dem, men fastnar man för figurerna vill man återvända till dem livet ut. Barbro Lindgrens egensinniga och i god mening vanvördiga behandling av svenska språket har helt enkelt inget motstycke.
Men som film -- nej, jag vet inte. Den har sina stunder, men det mest egensinniga försvinner i färgbadet och viljan att bli så bred och snäll som möjligt. Barbro Lindgrens egna spretiga teckningar i böckerna räcker nästan längre när det gäller att trigga igång fantasin. Egna bilder är alltid roligare än andras.
Något helgerån har absolut inte begåtts, Lorangafantaster kan tryggt se filmen, det är ljusår ifrån de utslätade Pippifilmerna. Man har varligt fört över de mest bildmässiga avsnitten till film, de svenska rösterna är kul -- med särskilt plus för Gösta Ekmans Dartanjang. Popmusiken dånar i Lorangas transistor: covers på Sven-Ingvars, Lill-Babs och andra svensktoppare från 60-talet. Dartanjang sjunger Arne Quicks "Rosen" med gubbgnällig stämma, det ler man ju åt. Som vuxen.
Men vilka barn tycker det är lika kul? Ja, vilken ålder riktar filmen sig till? Humorn går över huvudet på fyraåringarna, och tioåringarna får du inte med dig på tecknad barnfilm vad du än mutar dem med.
Och det tillrättalagda slutet när Arga Gubben blir bjuden på kalas? Finns det verkligen med i böckerna? Eller är det någon konstig eftergift åt biopubliken? Att den egotrippade Loranga skulle bjuda på tårta är en omöjlig tanke även om grädden är ersatt med tandkräm.