Det här är inte en bra film. Det måste man ha i bakhuvudet. Det är verkligen inte det. Den är tillrättalagd, bitvis platt, bitvis förutsägbar som ett trafikljus: typ hm, nu har det blivit grönt, undrar om det snart blir gult en liten stund och därpå rött? Fast i filmen är det: hm, en döende kvinna mumlar om någon Harris på dödsbädden, undrar om det var hennes stora kärlek som hon aldrig fick?
"Vi dödade Buddy, Harris och jag" mumlar hon på dödsbädden. Klipp tillbaka i tiden: Buddy är full, han vinglar längs en mörk väg. Hm, undrar om han kommer att bli överkörd?
På Anns (Vanessa Redgrave) dödsbädd finns inget obehagligt: ingen smärta, ingen ångest, inget dräggel, ingen rädsla. Det finns bara gamla, fina - och lite, lite förbjudna - minnen. Så där lätt är det inte att dö, tänker jag hela tiden. I hennes minnesbilder spelas en kärlekshistoria upp: hon träffar en stilig läkare, Harris, på sin bäste väninnas bröllop. De får ihop det, men det varar bara en helg. Varför det inte blev mer än så förblir en gåta. I stället gifter hon sig med män hon egentligen inte vill ha och vantrivs med mammalivet. Man väntar hela tiden på att hon ska avslöja något stort, viktigt och omvälvande där på den vackra dödsbädden. Men det kommer aldrig.
Så, alltså: det är inte en bra film. Ändå klämmer jag en tår när jag ser hur stora beslut tas på felaktiga grunder. När livet springer ifrån.
Så något har den, den här filmen. Bland allt det dåliga finns något berörande. Oklart vad, dock. (TT Spektra)