"Och solen har sin gång" definierade mina måhända naiva drömmar i 20-åren. Jag tror jag läste den fem gånger innan jag fyllde 30, blev mamma och vuxen. Sedan en gång till långt senare, då den plötsligt var mer svart än cool.
Med viss bävan såg jag fram mot bokcirkelns diskussion. Och min egen omläsning. Skulle det bli farväl till Hemingway?
Medan jag klickade på mig skidorna och gled iväg till jobbet i går morse kände jag att jag måste försvara mig. Och Hemingway. Så det så.
Efter att flera i bokcirkeln sågat stackars Ernest på sista träffen sa Carina Byréus vänligt: "Nu är vi nyfikna på varför boken betydde så mycket för dig?".
Ja, varför?
Jag har faktiskt lite svårt att förstå det själv. Desillusionerade slackers som är elaka eller likgiltiga, som super som grisar och inte jobbar. Men när jag nu läste för sjunde gången kom en del, men bara en del, av magin tillbaka ju längre historien led. Här är orsakerna, tror jag:
# Stilen. Dialogerna, isbergsmetoden där allt som berättas är konkret och känslorna får simma under ytan.
# Hemingways starka kvinnor och flytande könsroller. Se på den androgyna kvinnliga huvudkaraktären Brett, klädd i hatt. Hon tar vad hon vill, som en machoman. Hon är inte ett dugg rar. Tjurfäktarpojken Romero däremot är vacker och oändligt beundrad både av bokens manliga huvudkaraktär Jake och av Brett.
# De coola miljöerna. Paris, Pamplona, Pyreneerna... Förförisk exotism för en flicka från en bruksort i Värmland. När jag nu läser igen om fisketuren i bergen längtar jag dit, vandra, fiska, spela tremansbridge på kvällen. Gud vad skönt.
# Att människorna är öar. De har inget förflutet och ingen framtid. Det ger en känsla av meningslöshet men också av frihet. De är utan social kontroll och hierarkier (som på bruksorten).
# Vemodet, allt som kunde ha varit (underförstått: om inte kriget varit).
Det sägs, och översättaren Christian Ekvall skriver dessutom om det i nyutgåvan, att Hemingway helt sonika strök de första 15 sidorna i romanen efter att kollegan Scott Fitzgerald sagt åt honom att berätta mindre om personernas bakgrund.
Det är radikalt gjort och påminner om en annan av mina författaridoler, Astrid Lindgren, som bara hade ett råd till presumtiva barnboksförfattare: Stryk hälften och skriv om den andra halvan.
Nåja. Jag får nog erkänna att "Och solen har sin gång" var ännu bättre när jag var ung. Det gör mig en smula sorgsen. Vart tog min unga längtan vägen?
Får se om jag vågar läsa om min absoluta Hemingwayfavorit (förutom novellerna) "Klockan klämtar för dig" under julhelgen.
PS 2. Skidorna, ja. Jo, det var premiär för i år. Utmärkt före längs Vasavägen, Platensgatan och Kungsgatan. Det roligaste är alla glada leenden och tillrop längs vägen. "Fint, fint" ropade en kvinna på väg till SFI, "så där skulle man ta sig fram i dag" log en herre bakom teatern.