Året är 1951 och den svenska staten är fullt sysselsatt med att sopa undan alla som inte passar in i ett modernt välfärdssamhälle, de fattiga, de "sinnesslöa". 17-åriga Gertrud föds på samhällets botten och anses ha ett osunt intresse för pojkar. Mer anledning än så behövs inte för att sätta Gertrud på "tokanstalt" när hennes familj faller sönder. Enda sättet att komma därifrån är sterilisering, de fördärvliga generna får ju inte föras vidare. Det känns helt sjukt att svensk lag samtyckte till övergrepp, många utförda under tvång, av det här slaget fram till 1975.
Klaus Härö klär berättelsen i grått och låter den utspela sig mitt emellan vinter och vår, slasket härskar och naturen är död och färglös. Allt är upplagt för en omskakande upplevelse.
Men det filmen lämnat mig med är framför allt frågan varför den inte berör mig mer. Det är inte ofta en svensk spelfilm har en historia med den här tyngden.
Ensemblen med Julia Högberg, till vardags på Ung scen/öst, och Maria Lundqvist i spetsen är också oklanderlig.
Ambitionen att göra historien bred och tillgänglig har jag all respekt för. Men för att nå dit har flera av rollfigurerna blivit så förutsägbara att jag bara ser dem, inte människan bakom. När slutet närmar sig och huvudpersonen dessutom på känt manér avslöjar sanningen inför öpppen ridå så känns det mest platt.
Så där sitter jag i biofåtöljen utan att bli direkt berörd. Trots att jag vill.