"Den nya människan" bygger på verkliga händelser. Manusförfattaren Kjell Sundstedt har baserat sitt manus på det som hände i hans egen familj när hans mormor dog. Av tio barn placerades sex stycken på institution, betecknade som "sinnesslöa". Minst tre tvångssteriliserades. Bakgrunden var en önskan från staten att rensa befolkningen från handikapp, sjukdomar, fattigdom och arvsanlag som ansågs dåliga av ena eller andra anledningen. Steriliseringarna hade ett brett partipolitsikst stöd och den svenska lagstiftningen var inte på något sätt unik. Liknande tankar om att hålla rasen ren fanns i de övriga nordiska länderna, i USA och, så klart, i Nazityskland.
- Jag hoppas att detta kommer in i skolböckerna, och att det kallas för vad det var - ett inre raskrig, säger Kjell Sundstedt.
Finlandssvenske regissören Klaus Härö arbetade med "Den bästa av mödrar", om finländska krigsbarn under andra världskriget, när han fick läsa Sundstedts manus. Han tackade först nej, upgiften kändes övermäktig.
- Berättelsen är ju en del av Kjells historia och jag kände att jag inte skulle klara av att förvalta detta. Dessutom gjorde jag film om ett finskt problem och orkade inte ta mig an också ett svenskt, säger han.
Men tiden gick och i bakuvudet på Klaus Härö började berättelsen om flickorna som stängs in på en anstalt att få liv.
- Jag kom på mig själv med att fundera på hur rollfigurerna skulle agera i olika situationer. Till slut bestämde jag mig. Filmen måste bli gjord, och jag vill regissera den, säger han.
Kjell Sundstedt har letat i arkiv efter stoff till karaktärer och öden som inte är kopplade till hans egen släkt, och även för Klaus Härö var det angeläget att vidga historien.
- Det var viktigt att den innehåller roller med många olika temperament, för att illustrera att alla typer av människor fanns på de här institutionerna, säger han.
Klaus Härö debuterade med barn- och ungdomsfilmen "Elina - som om jag inte fanns" 2002, även då med ett manus av Kjell Sundstedt. Nu är han framme vid sin tredje film, alla med berättelser om barn och unga människor.
- Jag märker att jag hela tiden återkommer till berättelser om föräldrar och barn. Andra regissörer kommer hela tiden tillbaka till sina kompisar, hur gänget splittras och återförenas, men jag är inte alls sån. Jag lever inget sånt liv. Jag har en liten umgängeskrets, och umgås mest med min familj och min släkt. För mig är det något av det viktigaste i livet.
Han har upprepade gånger visat att han inte är rädd för allvarliga ämnen, men mörkret i hans filmer blir aldrig ogenomträngligt. Han funderar mycket på vilken hälsning hans filmer lämnar till publiken och återkommer flera gånger till ämnet försoning.
- Att försonas med sig själv och sina närmaste är säkert något av det viktigaste i livet. Jag vill hellre lyfta fram människor som strävar efter att mötas och försonas, än hylla en cynism som säger att bara det går bra för mig så är allt fint.
Återspeglas din egen person i filmerna?
- De är ju inte självbilder, men visst berättar de mycket om vad jag tror och uppskattar. Jag har en kristen tro och det påverkar säkert mitt sätt att se på livet. Mitt sätt att läsa människor och det som händer sker ju genom trons ögon. Så mycket av dagens konst kör in människor i ett svart hörn där betraktaren bara lämnas med ångest. Det är inte alls min hållning. Visst, livet är tungt och tufft många gånger, men det finns något annat också. Saker som är mörka behöver inte sluta i svart.