Men 2009 fick "Star Trek" en ny skjuts av "Lost"-skaparen JJ Abrams, i riktning mot ett bredare publiklager. Tricket var att börja om från seriens nollpunkt där vi fick se hur hjältarna Kirk och Spock växer upp och så småningom träffas.
Det var ett lyckat och inbjudande drag, som samtidigt bjöd på tillräckligt med mumma – som ett gästspel av ur-Spock Leonard Nimoy – för att nöja de gamla fansen.
Inför "Star Trek into darkness" är förväntningarna således högre och det bidrar kanske till känslan av inte bli lika bländad denna gång. I vanlig JJ Abrams-ordning är intrigerna inte glasklara men det är egentligen inte det stora problemet, snarare upplevelsen av att något viktigt trots allt gått förlorat i strävan att inkludera så många som möjligt.
Trots den invändningen är detta ändå en klart underhållande rymdfest. Höjden på den visuella ribban sätts direkt i inledningen då våra hjältar befinner sig på en maffigt blodröd planet på väg att drabbas av ett vulkanutbrott. Den emotionella Kirk ställs effektivt mot Spocks kyliga kalkylerande och i rasande fart konfronteras vi med filmens främsta moraltema: Är det rätt att offra en för att rädda ett större antal och tvärtom, hur många kan man offra för att rädda en enda?
Pauserna mellan explosionerna skapar en fin rytm som möjliggör fördjupning och lite smartare dialog än i många andra filmer i samma genre. Att Benedict Cumberbatch dyker upp som jagad och jagande skurk är också en stor bonus, han hade gärna fått ta mer utrymme på bekostnad av Simon Peggs övervärderade tekniker Scotty.
Men den största behållningen är och förblir förhållandet mellan Kirk och Spock. I deras kvicka munhuggande får manuset liv och en vacker bromance får utrymme att blomma ut. (TT Spektra)