När Kjell Espmark gav ut sina memoarer "Minnena ljuger" var det med just denna reservation. Minnesbilder blir till myter som förvanskar. Som psykoterapeut och recensent förhöll jag mig skeptisk till det påståendet. Minnen ljuger alltid, men talar också mer sanning än vad vi tror. Kanske var Kjell Espmarks minnesbilder mer korrekta än vad han själv påstod, fast på ett annat sätt.
"I vargtimmen" är en slags fristående fortsättning i letandet efter minnen och sammanhang. Mer poetisk, mindre kritisk och med tydligare linjer mellan nu och dåtid. Espmark talar om dubbelexponering både som litterärt redskap men också som ett sätt att förhålla sig till sin egen historia.
Livets nådI centrum står huset på Gotland, Petsarve, som blir en slags tidsmaskin med vilken Kjell Espmark fogar samman sitt liv med gånga generationer. Men det är också platsen där han samtalar med vänner som Horace Engdahl om poesins betydelse, det är där barnbarnen stormar in med livets nåd, och där finns utsiktspunkten från vilken Kjell Espmark blickar fram mot ett liv där han själv inte längre existerar. Den fantastiska diktsamlingen "Vintergatan" från år 2007 liksom drar Espmark till sig.
En slags upprättelse"I vargtimmen" är en minnesbok där Kjell Espmark låter bli att peta sönder sina egna minnen. "Vilken förbannad idyllisering" utropar han, men låter sedan idyllen få vara.
Liksom kärleken får bestå. Och de tillfällen då kritiker försummat och hånat. "På kort sikt är det kritikern som dömer verket. På längre sikt är det verket som dömer kritikern", konstaterar Espmark.
Han ger sig själv en slags upprättelse och låter omvärlden vara som den är; tråkig, småsint och poesifientlig. I denna värld behövs Kjell Espmark med sin sällsamma lyrik:
"Det krävs skeptiska tältpinnar för att hålla ett fladdrande cirkustält på plats", summerar Espmark.