När Kjell Espmark förra året gav ut ”I vargtimmen” kändes det som ett mäktigt bokslut av ett stort författarskap. Men så dyker denna berättelse upp som en glimt i ögat där Kjell Espmark presenterar ett försvarstal av den döende E T A Hoffmann, tysk författare i tidigt 1800-tal på gränsen mellan romantiken och realismen.
Det är två författare som från skilda sekler igenkännande blinkar till varandra. Som om Kjell Espmark sitter där vi Hoffmanns dödsbädd och tecknar ned hans sista ord. En gripande sammansmältning, eller som Kjell Espmark själv skriver: ”En syskonsjäl beredd att lojalt gå in i mina tankar och tänka dem vidare, ge mig ett förnyat liv”.
Kjell Espmark leker mellan då och nu. Hoffmann hade en enastående förmåga att gjuta samman fantasin med verkligheten. Han rörde sig mellan olika dubbelheter; fantasi och vardagsliv, inre och yttre värld, den manifesta och det omedvetna. Sigmund Freud såg med beundran på Hoffmann. Det skulle kunna vara en beskrivning av även Kjell Espmarks författarskap.
Hoffmanns sista ord är ett försvarstal för författarens och konstnärens rätt att skapa. De är också en reflektion över skapandets utsatthet. För Hoffmann ledde skrivandet till förföljelse från makten. För Kjell Espmark en kritik från rådande tidsanda vid 1900-talets slut. Kampen för individen mot furstens eller kollektivets diktatur är aldrig riskfritt för ordkonstnären.
Författaren lever vidare genom sina egna verk, men förlorar därmed kontroll över vad han eller hon skrivit. ”Konstnärens tragedi är att aldrig kunna nås av värderingen hos den framtid som sent omsider får syn på honom”, säger Hoffman, skriver Espmark. Människor från det förgångna som talar till en ännu okänd framtid. Precis som rösterna i Espmarks oerhörda diktsamling ”Vintergatan”.
Så vad blir kvar till sist? Här hör jag ett eko från Espmarks egen summering i ”I vargtimmen”. Kärleken är det som är störst. Kvinnan som tålmodigt och med fördragande vishet finns vid författarens sida.
Kjell Espmark har skrivit en lika klok och inkännande som vemodig bok om E T A Hoffmann, om sig själv och om varje skapande människa. Ett livets försvarstal.