NY ROMAN
Kim Leine
Profeterna vid Evighetsfjorden
Övers: Inge Knutsson
Forum
Det här är Kim Leines fjärde bok, en stor bred roman som fått flera priser och nominerats till ännu fler, som Nordiska rådets pris 2013. Jag har läst alla hans böcker, och tyckt mycket om dem som handlar om Grönland. Det karga, hårda livet, där inget utrymme finns för fluff och psykologiska resonemang, bara överlevnad. Så när jag fick se "Profeterna vid Evighetsfjorden" i bokkatalogen så önskade jag mig den.
Men vad jag har fått kämpa! Motståndet har växt varje gång jag ska sätta mig och läsa, handen vill ständigt plocka åt sig något annat ur boktraven. Varför tycker jag inte om Leine nu? Kanske är det för stanken, råttorna och lössen i det sena 1700-talets Köpenhamn, dit den unge norrmannen Morten Falck kommer för att studera teologi. Kanske är det för att Morten Falck är så osympatisk och människorna runt honom så... äckliga. Tragiska. Kärlekshistorierna är sjaskiga, både den med en prostituerad hermafrodit, och den med fina fröken Abelone som Morten Falck drar ner i smutsen innan han grymt överger henne.
Och så den stackars pojken på skeppet över till Grönland, utnyttjad av liderliga sjömän tills han blir fnoskig. Usch, här nånstans vill jag sluta läsa. Istället kämpar jag på. Kanske uppstår magi på Grönland? Men nej. Det klafsar och klibbar; husen ruttnar, maten möglar och köttet är grönt. All denna smuts skymmer sikten för mig och jag förmår inte ta till mig den stora konflikten som handlar om hedendom mot kristendom, självständighet mot kolonialism.
Bäst är historien med grönländska Maria Magdalene och hennes man Habakuk, som startar en egen väckelserörelse och bygger ett helt litet samhälle där de älskar Kristus på sitt eget vis. De blir en nagel i ögat på det danska styret, och en arresteringsorder utfärdas på makarna. Här lyfter boken, språket skimrar, och hade det bara handlat om dem så hade jag varit nöjd. Tyvärr är Kim Leine alltför fort tillbaka hos Morten Falck, som skiter och super, knullar och krafsar löss ur peruken.