ÅLDERDOMENS tragedi är inte att man är gammal utan att man är ung, enligt Oscar Wilde. Hos Lars Ardelius, som nu hunnit bli närmare 80, kan man hitta en lika god aforism för samma dilemma: Det man saknar är inte i första hand det förflutna, det är framtiden.
Den återfinns i "Ingen ålder", nummer två i den trilogi berättelser om gamla människor som inleddes med "Lilla sockerstunden", 1998, och nu avrundas med "En lyckad begravning".
Personerna i de fyra nya berättelserna förefaller dock inte helt ha gett upp hoppet om en framtid. I varje fall inte Bosse och Irma. De har faktiskt känt eller känt till varandra i sjuttio år men det är kursen i krokiteckning (!) som blir upptakten till att de, 81 respektive 83 år gamla, börjar kila stadigt. Gulligt, eller hur?
Nja, "Kila stadigt" hör inte precis till Ardelius bästa. Över huvud taget är novellerna i de nämnda tre böckerna väldigt ojämna. En del är alldeles för sockrade, i andra är författaren alltför angelägen att demonstrera hur föga "åldersadekvata" dessa 70--plussare känner sig och är, även om inte alla är kapabla till "uppbrott och förnyelse" innan döden ryckt alltför nära.
Ardelius har psykologskärpan kvar men nog har den liksom humorn blivit mera omild, samtidigt som här finns en rädsla för att måla i alltför mörka färger, släppa fram "mjältsjukans svartalfer".
Att en författare ägnar hela böcker åt fiktiva berättelser om äldre människor borde inte vara remarkabelt men är det i ett samhälle som vårt, där även en sådan fördomsfrihet/framsynthet är värd att observera som att Norrtelje tidning i fackorganet Journalisten annonserat efter "Murvel, +70"!