Att Kikki Danielsson känner sig hemma i countrygenren kan ingen tveka om. Konsertprogrammet på den nya Kikki-turné som i torsdags nådde Linköping består nästan uteslutande av den varan. Men när hon brister ut i 33-åringen ”Bra vibrationer” från Melodifestivalen 1985, vet jublet inga gränser och hela Crusellhallen stämmer in av hjärtans lust så det gungar i tiljorna.
I årets Mello-upplaga hamnade hon på sista plats med det självbiografiska bidraget ”Osby Tennessee”. Och med tanke på den glamfaktor som genomsyrar Melodifestivalen är det begripligt; lågmälda bidrag finner inte längre sin väg i detta sammanhang. Synd, för i händerna på ett tajt kompband och en publik som vill lyssna griper sången tag på ett helt annat sätt. Berättelsen om gräbban från Visseltofta som blev fosterbarn, som trots allt klarade sig bra i livet och som tog sig ända till Nashville, får i Crusellhallen en mening och en tyngd som gick förlorad i havet av Melloballonger och idolhysteri.
Gitarristen Sören ”Sulo” Karlsson har skrivit många av de låtar Kikki Danielsson sjunger. ”It's a hard country” handlar om ett liv i händerna på skandalfabricerande medier. Ett fenomen hon känner väl igen, säger hon i ett av sin många och ganska osorterade mellansnack. Vi som sett vecko- och kvällspressens förstasidor tror henne. Desto mer förvånad blev hon, får vi veta, när hon förra året deltog i ”Så mycket bättre” med sju andra artister och plötsligt möttes av idel hyllningar och noll löpsedlar om hennes senaste kärlek, eller bristen på densamma.
I tv-programmet översatte hon artisten Uno Svenningssons ”Under ytan” till engelska. ”At the border” är ett slags elegi över flyende, trasiga, krigstraumatiserade barn. Stämsången med Idde Schultz övertygar och hade jag haft en tändare hade den lyst upp mörkret.