Khashayar Naderehvandi: Vilar i era outtröttliga händer

En tjuvlyssnare är berättare i Khashayar Naderehvandis roman ”Vilar i era outtröttliga händer”. Han lyssnar till en kvinna benämnd återberätterskan, för den historia hon återger – och givetvis färgar med sitt eget tonfall – har hon hört hos sin frisör.

Med frisörens berättelse vänder sig kvinnan till en man, ”medresenären”. Tjuvlyssnaren apostroferar i sin tur ett du (som även inbegriper läsaren) med sin tredjehandsversion och adderar egna tillägg.

Ett så intrikat textbygge kräver, det måste nog deklareras, outtröttliga läsare. Om det rätt och slätt skulle handla om vad som händer med en berättelse som vandrar från mun till mun är man ju intresserad av att få se vad den blev av den till slut.

Men här inser man snart att Naderehvandi aldrig ska komma till skott med slutet, eller ens fortsättningen på frisörens berättelse. Och det blir mycket mer spännande så.

Tjuvlyssnaren – långt fram i boken avslöjas hans namn, Saul Pakiam, och att han är geolog -- har inte bara fängslats av frisörens historia utan också ”fallit pladask” för kvinnan. Han följer efter henne och ”medresenären” till Berlin, kommer ifrån dem men återser dem av en slump.

Ideliga avbrott, utvikningar och sidospår. Slump och överraskande sammanträffanden. Berättelser i berättelsen när jagberättaren associerar, tvinnar ihop trådar bakåt och framåt i tiden, trasslar in sig i resonemang om allt, inte minst språkligt möjligt.

Ofta hänvisar han till ”vår situation” och pekar på manipulation som parallellen mellan den och vad han berättar.

Kashayar Naderehvandi debuterade 2011 med diktsamlingen ”Om månen alls syntes” och detta är hans första roman. Nog märks det att han gått i författarskola (litterär gestaltning i Göteborg), men ”Vila i era outtröttliga händer” stannar inte vid att vara en skicklig metoddemonstration och uppvisning i att obesvärat växla mellan olika metanivåer.

Ett tema är givetvis trohet till berättelsen och hur viktig formen på det berättade är. Vem äger din berättelse, ditt minne? Denna antiroman rör sig mellan åskådlighet och undanglidande och dess kärna är maktspelet, manipulation och förnedring i relationer och på samhällsnivå.

Visserligen är jag inte förtjust i den nästan thrilleraktiga vändning i boken som åstadkoms genom en post-it-lapp. Men jag vill hävda att det är unga författare som Naderehvandi som behövs när bokdiskarna översvämmas av intimsfärsalster. Han har vissa likheter med Daniel Sjölin, och båda hör till den lilla skara som inger hopp om en s k potentiell litteratur även hos oss.