Åsa Christoffersson: KGB-källaren i Vilnius – så ser ondskan ut

Det första som slår emot oss är en smal, eländig, trapp. Den för oss ner i ett trångt, råkallt men överraskande färgglatt helvete.

Det enda som är storslaget är just färgen, allt annat är småaktigt och gement. Så ser ondskan ut.

Färgen får snart sin förklaring. Den sovjetiska säkerhetstjänsten målade ofta om, för att ingen skulle kunna läsa de förtvivlade fångarnas ristningar i väggarna. Innan KGB åkte ut målade de om en sista gång.

Först kommer vi till "boxarna". Två mycket små blåmålade celler, mindre än telefonkiosker, där nya fångar fick vänta medan de skrevs in. Kanske i fyra-fem timmar, kanske mer. Jag går in och det blir väldigt, väldigt svart när dörren stängs. Jag känner mig redan liten. Liten och rädd.

I nästa cell visiterades fångarna in på bara kalsongerna. I nästa lilla grönmålade kyffe blev de fotade och fick lämna fingeravtryck.

Sen kommer en vanlig cell, grönmålad men helt utan möbler, kanske stor som ditt gamla flickrum. Här trängdes 15 fångar. De fick ligga på betonggolvet max fem timmar per natt. På dagen måste de stå utan att nudda väggen.

Här börjar vi i vår lilla svenska kompisgrupp på trevlig helgtripp bli bleka om nosen. Men det blir värre. Mycket värre.

Nästa stopp: Den madrasserade cellen. Jo, på riktigt. Den är också otäckt liten, som en hiss ungefär, med decimetertjocka dynor på väggar och dörr. En tvångströja hänger på en galge. Här hördes inte skriken från dem som fortfarande gjorde motstånd eller hade blivit tokiga av tortyr. Eller som utsattes för tortyr, just här, innanför de ljudisolerade väggarna.

Och nu ser jag en detalj som vrålar till mig. Årtalet 1973. Då inrättades just den här madrasserade cellen.

Låt oss ta en paus med den historiska bakgrunden: KGB-fängelset togs i bruk redan 1940, så fort Sovjet roffat åt sig Baltikum i uppgörelsen mellan Stalin och Hitler. Snart bröts ju den av Hitler och tyskarna marscherade in – det blev en ännu hemskare tid i Vilnius då nazisterna på tre år kallblodigt mejade ner 100 000 människor i Paneriai-skogen utanför stan. Först fick de gräva sina egna massgravar, sen sköts de med automatvapen. 100 000! 70 000 av dem var stadens judar. Och en del Vilniusbor hjälpte till.

1944 kom Sovjet tillbaka och då blev KGB-källaren åter ett led i att kväsa de litauiska trupper som stred mot kommunisterna så länge som till 1953.

Litauen hade 30 000 gerillasoldater i skogarna och de förlorade först när Sovjet lyckats banka fram fler och fler angivare. I KGB-källaren skulle människor fås att erkänna (vad som helst, ofta saker de inte gjort) och skvallra på sina kamrater.

Men att inrätta en ny madrasserad cell 1973!

Samma år som jag tog studenten.

Jag kan inte minnas att jag läste en rad om judeutrotningen eller KGB:s terror i Vilnius eller om motståndskriget som pågick i nio långa år efter Andra världskriget. Nej, som jag uppfattade det fanns inte de baltiska staterna, de var Sovjet. Punkt.

Men tillbaka till den målade källaren. Den madrasserade cellen, som alltså fanns redo och i ordning ännu 1991, gör oss illamående.

Men snart får vi frossa.

Det är vid de två vattencellerna. Det fanns isoleringsceller, små och jävliga och mörka, och så fanns det de här (dock inte använda efter 1950-talet). Ännu jävligare. Här fick fången stå i iskallt vatten upp till knäna eller på en minimal liten pelare i bara kalsongerna. Så fort han förlorade balansen eller somnade till ramlade han ner i isvattnet. Pinan kunde pågå i fem dygn.

Med grumlig blick går vi vidare, in i en oansenlig hall som leder till en ynkligt liten dörr, över en kort bit i dagsljus, in i nästa källare, nerför nya, smala trappsteg.

Det är dödsgången.

Vi går med allt mer osäkra steg. Nu är det ännu trängre och lågt i tak, stenvalven häver sig över oss och plötsligt står vi i det innersta rummet. Blicken flackar automatiskt efter en flyktväg men möter bara väggar. Och herregud, där är kulhål. Många kulhål.

Vi är i avrättningskammaren. Här sköts antikommunister med ett nackskott. Sedan lassades de ut genom en lucka och upp på ett lastbilsflak. Blodet svabbades nödtorftigt upp. Under den mest intensiva tiden mellan 1944 och 1947 sköts så många som 40 personer per natt. Totalt mördades 1 000 personer här fram till i början på 1960-talet.

Vi stapplar upp i ljuset igen, ut på gatan, tysta, tårögda, förbannade. På människorasen som sådan. Vi är också människor. Vi kunde hamnat här, som offer eller (gud förbjude!) som bödlar. Vi läser sakta de avrättades namn som står inhuggna runt om väggarna utanpå den ståtliga byggnaden, ingen kan annars tro att den ruvar på sin hemliga källare (nu omgjord till The museum of genocide victims).

Varför berättar jag allt det här?

Jo, för att påminna om våra grannländers historia, den som vi missade i skolan. Och om kommunismens brott, så lika nazismens.

Men också detta: Vladimir Putins högsta önskan som barn var att bli spion åt KGB. Ja, när andra små pojkar ville bli kosmonauter drömde han om att bli KGB-officer. Vilket han blev. Från 1975 till 1991. Nådde överstes grad.

Glöm aldrig det.

Han gick alla KGB-skolor, fick sin världsbild formad, fick lära sig odla sin kameleontiska personlighet. "Mannen utan ansikte" kallar Mascha Gessen honom i sin bok med samma namn. Aldrig visa sitt rätta jag. Alltid se på världen med säkerhetstjänstens misstänksamma blick.

Nu drömmer jag mardrömmar om KGB-källaren i Vilnius. Jag ser den äckliga, gröna färgen. Och kulhålen.