Keramiken har följt människan i årtusenden, har exempelvis haft avgörande betydelse för bevarandet av ovärderliga skrifter. Traditionen är mäktig. Oräkneliga ansatser har gjorts till att få hantverket att framstå som konsthantverk eller att förvandla konsthantverket till konst.
Det Juan-Antonio Sarmiento framställer rör sig utan tvekan om konst. Initialt kan han arbeta vid drejskivan och åstadkomma exempelvis helt symmetriska fat. Men han går vidare i flera steg och ”förstör” grundformen genom att göra spår och hack i den och genom att anbringa skärvor och annat.
Det här tillvägagångssättet gör att hans skapelser ser ut att ha kunnat ligga gömda i jorden eller på botten av någon havsvik sen urminnes tider – om det inte varit för den perfekta glasyren. Den placerar objekten i vår tid och skänker också en komplexitet åt dem. Hans verk är både rådbråkade och stiliga.
Helena Andersson eftersträvar organiska uttryck. En av de större skulpturerna ser ut att från någon exotisk havsmiljö fått med sig havets färger och minnen av vattnets rörelser. Det är en mycket vacker komposition där färgen fått rinna så att den för tankarna till det svall som havets lugna andning åstadkommer.
Sexton skulpturala objekt är monterade på skivor av borstad aluminiumplåt. Plåtarnas matta ytor kontrasterar mot keramikens lyster och bidrar till att de förefaller organiska. Till det bidrar i hög grad hennes speciella gröna färg och glasyren som får de relativt små skulpturerna att verka som om de nyss hämtats ur en närande vattenmiljö.