“Beröringen” är en iögonfallande luftig bok, på varje sida två eller högst tre – mycket korta – rader. Desto mer vita ytor således. Intrycket är behagligt, lugnande. Ögat dras till orden som naturligt får en hög densitet.
Lika naturligt känns att direkt läsa boken några gånger. Det bör man göra, för Kennet Klemets bok är inte en sådan som är tydlig med sitt ärende. Några rader ur samlingen kunde beskriva dess karaktär:
”En löst sammansatt värld
En bild, en rytm
Inte mycket mer”
Gåtfullheten är påtaglig i det på samma gång språkligt enkla. Det är en fin kombination. Och för varje läsning stiger nya innebörder upp ur raderna. Man kan tänka sig att många av dikterna handlar om ett litet barn. (Raderna ovan kanske i själva verket beskriver världen sett från barnets perspektiv.) Så kan man se på det fragmentariska i utförandet. En värld av pusselbitar än så länge.
Men det går att närma sig ”Beröringen” på många andra sätt. Jag tänker mig att den också beskriver kontrasten mellan det yttre, sociala livet och ett djupare, mer ursprungligt inre, och den kamp det föder.
Det är över huvud taget en bok fylld av motsägelser och motsättningar, den slår undan fötterna på varje entydig läsart.
Och ibland är den bara på ett säreget sätt vacker:
”Fria händer
I ett nersläckt rum”