BOK
Katja Kettu
Barnmorskan
Övers: Janina Orlov
Bonniers
I höst introducerar Bonniers en ung finländsk författare som lär låta höra talas om sig: Katja Kettu. För "Barnmorskan", den roman som nu föreligger på svenska, fick hon 2012 Runebergspriset. Det här är en verkligt mäktig roman om till besatthet gränsande kärlek i krigets skugga. Att den därtill har verklighetsbakgrund tillför ytterligare en dimension.
Tiden är 1944–45, platsen Petsamo-området längst uppe i norr där Finlands, Rysslands och Norges gränser möts. Hit, till det tyska fånglägret Titovka, kommer den allmänt läkekunniga barnmorskan Vindöga för att få vara nära sitt livs stora kärlek, SS-officeren Johannes Angelhurst. I början kallas hon Fräulein Schwester och har en ganska skyddad ställning. Men senare tvingas hon börja arbeta i det som kallas Operation Fähus: en plats där förtroendefångar och vakter får fri tillgång till kvinnliga fångar. Dessa används också för medicinska experiment. Arbetet består mestadels i att abortera kvinnornas oönskade foster. Och det blir värre än så.
Vid det laget vet hon att hon själv är gravid med Johannes barn. För att det barnet ska få leva, och för att få behålla Johannes kärlek, är hon beredd att göra vad som helst – och gör det också. Johannes, å sin sida, är drogberoende och svårt skadad av att ha tvingats delta i krigets grymheter, och vågar inte lita på sin kärlek till Vildöga, som han kallar henne.
Om krig och kärlek har många skrivit, men jag har aldrig förr läst en roman som den här. Den böljar fram och tillbaka i tid, rum och perspektiv och gör mig stundtals totalt förvirrad; särskilt i början önskar jag att det funnits en introduktion till berättelsen, ett slags bruksanvisning. Jag läser, och jag läser om. Så småningom öppnar sig också historien alltmer, och sammanbanden börjar klarna.
Där, för människorna i krigets närhet, lägger Kettu tillvarons grundläggande villkor nakna. All social fernissa har skavts bort och döden är närmare, livet är närmare, sexualiteten en urkraft omöjlig att kuva. Också Vildöga själv med sin kärlek är en naturkraft, en "jordkvinna", säger Johannes. Allt detta gestaltar Katja Kettu med ett språk som inte liknar någon annans. Det är mörkt och rått i ena stunden för att i nästa bli starkt naturlyriskt. I bland har bildspråket ett nästan mytiskt, kraftfullt tonfall, som vore berättelsen hämtad ur en uråldrig legend. Person- och miljöskildringarna är levande, och mitt i allt finns också ett stänk av sotsvart humor.
Mina enda invändningar består i att romanens själva komposition kan upplevas som onödigt svår, och därmed skrämma bort en del läsare. Jag tycker också att spåret med den norska motståndsrörelsen bort gjorts tydligare.
Men egentligen har Katja Kettu allt: hon har talangen, kraften, historierna, och så sitt helt egna språk som gör berättelsen magisk. Den här romanen kan mycket väl vara början på ett stort författarskap.