BOK
Kathryn Harrison
Rasputins dotter
Övers: Ing-Britt Björklund
Bonniers
Grigorij Rasputin var den (ö)kände "galne munken" som under Rysslands siste tsars sista decennium vid makten stod i nära förbindelse med den kejserliga familjen, tack vare den läkande inverkan han sades ha på den blödarsjuke kronprinsen, Alexej (Aljosha). Ursprungligen var Rasputin en fattig, illitterat bonde från Sibirien som dock gjorde sig känd i Sankt Petersburg som mystiker och helare. Men hans nära relation med familjen Romanov gav honom också fiender, och han mördades 1916.
Så långt den allmänt kända historien om Rasputin. Där den slutar, på nyårsdagen 1917 när han hittas bunden och dränkt i en vak i floden Neva, tar den amerikanska författaren Kathryn Harrisons "Rasputins dotter" vid. Dottern, Masja, var en verklig person som faktiskt också senare, precis som i boken, hade en karriär som lejontämjerska som slutade 1935 i Indiana när hon blev halvt ihjälriven av en björn. Men romanen har sin kärna långt tidigare, under de första månaderna av 1917 när tsaren tvingats abdikera och familjen hålls i husarrest i Tsarskoje Selo. Dit hämtas Masja när Rasputin dött. Kanske har hon ärvt sin fars helande inverkan på den sjuke Aljosha? Det har hon inte, men hon har en annan gåva som blir till lindring och tröst: hon kan berätta historier. Hennes rika fantasi gestaltar både historiska fakta och det inre livet hos de två personer som står henne närmast, hennes far och, så småningom, Aljosha själv. Berättelserna vindlar sig labyrintiskt i tid och rum; Rasputins bakgrund, tsarparets kärlekshistoria, Masjas barndom... och under tiden formas ett ohjälpligt rörande porträtt av den unge tsarevitjen, pojken som vet att han aldrig ska bli man, som "vetat i hela mitt liv att jag ska dö".
Kathryn Harrison är en ytterest kompetent berättare med ett suggestivt, poetiskt språk. Med liv och närvaro ger hon bilder ur Rysslands historia under revolutionstidens kaos. Bland de allra mest gripande scenerna är den där Masja tvättar och klär sin döde fars sargade kropp; den är drömlik, urtida, närmast arketypisk i sin kraft. Man får också följa tsarfamiljen ända in i det grymma slutet i en källare i Jekaterinburg, där samtliga mördas.
"Rasputins dotter" gör precis det som en bra historisk roman ska. Den ger liv och kropp och ansikte åt det förflutna genom sin blandning av fiktion och historiska fakta. Möjligen är den något ojämn - men fascinerande.