Från klosterkyrkan till domkyrkan. Engbergs utställning har vandrat över slätten. Så mäktiga kyrkorum kan vara både rätt och fel forum att visa den här typen av utställningar i. Konsten tvingas konkurrera med den befintliga, arkitektoniska skönheten.
Förutom ett förslag till skulptur och en armatur i kalksten presenteras målningar och teckningar, samtliga av större format. Teckningarna är genomgående av hög klass. Det som gestaltas i dem förefaller både gripbart och ogripbart. De har något av Giacomettis ostyrigt sammanhållna centrering över sig. Tecknandet torde vara Engbergs främsta disciplin.
Kyrkobyggnader reser sig med en ruvande pondus, samtidigt som de kurar under himlens överhöghet. Ur svärtan från kol och blyerts frigörs antydningar om den mystik, det ljus från vilket det basala i deras existens härrör.
Här och där står nya små katedraler på tillväxt, mitt inuti de kolossala, som en försäkran om evinnerlighet. Generellt uttrycker katedralerna självklarhet och potential. Och de verkar besitta och omsluta en kraft som finner sin näring både i själva byggnaderna och hos dolda källor.
Målningarna når inte riktigt upp till samma standard. Markerade linjer och lite väl starka färger reducerar intrycket av ljus och rymd. I vissa målningar kan man ana ett drag av kubism: lutande väggar, sönderfallande element. De blir nu till en dagsaktuell kommentar om det som utspelas i Timbuktu.