Det är inte budgeten om 175 miljoner kronor som gör Documenta i Kassel till världens största konstutställning. Det är heller inte att den bara arrangeras var femte år, eller har över 650 000 besökare på de 100 dagar den visas.
Men det hjälper tveklöst till.
Liksom att Documenta omsluts av ett skimmer av samtidsromantik, som framför allt bottnar i en rad prestationer från 1970-talet av konstnärer som Joseph Beuyes eller curatorer som Harald Szeemann.
Nu visas tolfte upplagan av Documenta . Denna gång är den sammanställd av österriskiske Roger M Buergel och hans hustru, curatorn Ruth Noack.
Jämfört med de två senaste upplagorna av Documenta är detta en drastiskt annorlunda megashow. Är det något som utmärker årets utställning är det att den går överraskande snabbt att ta sig igenom.
Buergels har tonat ner samtidskonstens särdrag; för första gången innehåller Documenta en lång rad historiska verk - allt från kalligrafier från 1400-talet, persiska mattor från 1500- talet till fransk impressionism från 1800-talet - som alla är tänkta att bilda en förhandlingsbas för förståelsen av den samtida konstens uppkomst, och fastställa någon slags kontinuitet mellan till exempel forntida asiatisk konst och en nutida konceptuell hållning.
Men trots alla breda intentioner bygger ändå Buergel en stor del av utställningen kring några enstaka namn från främst 70-talet som återkommande dyker upp på de olika utställningsplatserna - Martha Rosler, John McCracken, Mary Kelly eller Eleanor Antin.
Roger M Buergel har fått oerhört mycket kritik för Documenta 12. En tysk kritiker som jag talade med kallade utställningen för en "oreparerbar katastrof". Framför allt finns en besvikelse över att Buergel missat möjligheten att använda Documenta som den oberoende och icke-kommersiella plattform den är. I stället har Buergel valt en estetiserad väg där Documenta 12, i många kritikers tycke, till stora delar mest påminner om en konstmässa.
Framförallt har Buergel misslyckats totalt med den del av utställningen som visas i den så kallade Aue-paviljongen. Här har ledning en för Documenta smällt upp ett gigantisk partytält på en gräsmatta, som med tanke på luftfuktigheten och hettan därinne snabbt kom att kallas för "växthuset".
Tveksamt är i mitt tycke också hur Buergel iscensatt de olika utställningsrummen. Väggarna är målade i mörkrött eller i djupa gröna nyanser, fönsterrutorna har försetts med stora tunga draperier, ljuset är medvetet dunkelt och verken visas med svag punktbelysning. Agnes Martins stora vita monokrom från 1964 går knappt att urskilja.
Ett annat föremål för kritik har varit James Colemans videoinstallation "Retake with Evidence" som gjort speciellt för Documenta 12. Budgeten till detta verk har legat på hela 1,2 miljoner euro. Skådespelaren Harvey Keitel håller i videon en 42 minuter lång monolog, men ingen som helst information ges om verket. Helt avsiktligt. Det är en fantastiskt vacker installation, som tar ett 300 kvadratmeter stort rum i fullständig besittning.
Iögonenfallande är också Ai Weiweis verk "Fairytale", som består av 1001 stolar från Qing-dynastin som står uppställda här och var på Documenta 12. Stolarna fungerar som "stand-ins" för 1001 kineser som har valts ut av Weiwei att få besöka Kassel i sommar, som en del av en demokratiseringsprocess på det personliga planet.
Vad som nästan alltid hör till de stora konstevenemangen är några klyschiga rader i curatorns förord som handlar om att "redefiniera utställningsformen".
Den här gången kan man ändå undra om denna redefiniering trots allt ägt rum? Roger M Buergel kan mycket väl ha detroniserat Documenta som världens viktigaste konstutställning.
Documenta 12 pågår till 23/9.
PATRIC MOREAU