PROSADIKT
Katarina Frostenson
Tre vägar
W & W
Katarina Frostensons diktning har rört sig mot en allt större tillgänglighet. ”Tre vägar”, som författaren själv vill kalla prosa, är kanske ytterligare ett steg i den vandringen. I mina öron är det mer poesi eller i varje fall prosadikt än ren prosa. Men för att vara Katarina Frostenson så är det berättande inslaget som tydligast här.
Boken rymmer tre vandringa, eller tre resor. Den första vandringen äger rum i Hägersten, hennes egen barndomsort. Katarina Frostenson är på väg till Uppenbarelsekyrkan för att lyssna på Bachs Passacaglia. Författaren ser sin dikt hon tillägnat stadsdelen vandaliserad och övermålad i svart. Bara några fragment finns kvar. Vandringen till kyrkan växer till ett storslaget försvarstal till dikten och poesin. ”Poesin kan trösta och reta, ska trösta och reta”. Frostenson liksom smälter samman med en lång rad poeter och även psalmer. Humoristiskt vänder och vrider hon på barndomens psalmer och deras innehåll, samtidigt som det finns en stor värme för dem. Hon blir som en Keating i ”Döda poeters sällskap” som trotsigt tar med läsaren på en vandring i poesins värld mitt i allt det närvarande. Väl i kyrkan noterar hon avståndet mellan besökarna. Musiken för dem dock samman.
Den andra vandringen sker utmed havet. Allt är nära. Katarina Frostenson kliver ibland in i andra författares dikter på ett underfundigt och levandegörande sätt. Det ger den där känslan man själv kan få vid långa vandringar utmed havet. Hur tankarna frigörs och associationerna börjar leva sitt eget kreativa liv. Den tredje vandringen är en konstresa till Wien och sedan vidare in i Tjeckien. En surrealistisk golgatavandring, ett slags Via Dolorosa: ”mörker finns och ljuset finns du finns och inte finns”.
Katarina Frostenson berör med sin prosadikt. Hon lär ut, upplever och ibland blinkar hon lurigt med ena ögat till läsaren. Det finns ord att upptäcka i varje ord, liv att finna ur dikten. Ord ”som rymmer stort inom liten gestalt”.