Karlssons minimalism roar och retar

Det finns en obetvinglig magi i Mikael Karlssons anspråkslösa bilder. De enklaste teckningar i det minsta formatet famnar ett universum som inte låter sig inneslutas. Konstnärens försök att via en uppbyggd kub i rummet fånga motivens kärna är ju helt fåfäng. De lever sitt eget lössläppta liv ändå, dessa nonfigurativa fantasier i form och, i enstaka fall, också färg. En minimalism i sin prydno.

Linköpingskonstnären Mikael Karlsson, verksam i Alka, har fått landstingets uppdrag att föra den s k stafetten vidare och efterträder Lillevi Hultman på konstlogen. Trots sin låga profil lyckas han tända betraktaren. Skälet till övergången mot en allt mer avskalad profil förklarar han med att hans tidigare måleri blivit överarbetat. Omstarten med papper, penna och suddgummi som arsenal ledde till en ny bildsyn, en smått freudiansk ikonografi.

Som sökare känner han inga gränser. Öppenhet präglar allt skapande. Därmed inte sagt att Mikael Karlsson saknar kontakt med inspiratörer bland föregångare. En sådan nämns, fransyskan Louise Bourgeois, också försvuren åt det lilla formatet, verksam i New York ännu vid 97 års ålder.

Utställningen i Kisa vittnar om en sträng metodik, även om konstnären hävdar lekfullheten och överraskningsmoment i sina teckningar. Men för mig är det just det avskalade och reducerade i Mikael Karlssons konst som roar och retar i all sin nakenhet.