Sverigedemokraternas vice partiledare Jonas Åkerlund var i blåsväder i veckan. Konstigt nog verkar han ha smitit helskinnad ur stormen och konstigt nog till låg uppmärksamhet.
Jag drar bakgrunden först. Sen kommer jag till den djupare effekten här i Linköping. Den som isar hjärtat.
Jo, Jonas Åkerlund är 64 år, riksdagsman och sitter i konstitutionsutstkottet. Det är han som skulle rensa ut rasisterna ur partiet. I veckan avslöjade Aftonbladet att han i en närradioinspelning från 2002 häver ur sig de mest fördomsfulla åsikter. Han kallar invandrare för ”parasiter” och tycker att ”åtminstone en halv miljon” bör ”skickas hem”.
Han påstår också att flyktingar ofta är knarklangare. Jag citerar ur närradiointervjun: ”Många av dem som kommer och säger att ’å jag är så förföljd’ hemlandet, de är faktiskt det. De är efterlysta för narkotikabrott i sina hemländer. Sen kommer de hit och fortsätter verksamheten.”
Nu tar han avstånd från åsikterna ”förbehållslöst” och skyller på att han talade utan manus. Utan manus? Från hjärtat då...
En av alla dem som vaknade till Aftonbladets avslöjande i torsdags morse innan han som vanligt skulle gå på sin träning och sen till jobbet, var Linköpingsbon Farokh Raisi, 37-årig vaktmästare och världsmusikproducent i domkyrkan.
Om jag skriver att han tog illa vid sig så är det höstens underdrift.
Jag är helt säker på att han inte är ensam.
Tänker på Jonas Hassen Khemiris pjäs ”Jag ringer mina bröder” som jag såg på Sagateatern förra hösten, eller Khemiris öppna brev ”Bästa Beatrice Ask” i våras.
Den här känslan av att alla ser på mig med ytterst misstänksamma blickar, som en kriminell, en potentiell terrorist, en skurk.
Ingen kan fatta den känslan som inte varit där själv. Inte jag förstås.
Men Farokh, som jag känner sen flera år från domkyrkan, ger mig en bild.
”Jag ville inte gå ut”, säger han. Han ringde sin chef och sin danslärare. Sa att han inte kunde komma den dagen, så dåligt mådde han. Och han är ändå en tuffing som flytt förföljelse i Iran, levt som gömd i flera år och kämpat, kämpat sig till både permanent upphållstillstånd, svenska språket och fast jobb.
”Du kan lika gärna skriva ’Knarklangare i domkyrkan’, eller hur? Jonas Åkerlund kallar mig knarklangare. Jag har aldrig varit i närheten av knark! Hur kan han säga så?”, utbrister han nu.
Hans blick håller fast, hans förtvivlan känns i luften där vi sitter och pratar på redaktionen.
Arbetskamrater och andra säger snällt ”men strunta i det där, det är bara skit”.
Men Farokh känner: ”Nej, inte den här gången. Det räcker nu. Jonas Åkerlund är riksdagsman, jag betalar hans lön med min skatt. Han får inte kalla mig knarklangare. Jag älskar Sverige, friheten här och min hemstad Linköping. Domkyrkan är mitt hem. Men vart är Sverige på väg? Nu måste vi göra något”.
Han har två honnörsord: Respekt och kärlek.
Inget hat.
Till nästa måndag, 25/11 kl 10, håller Farokh på att dra ihop en manifestation vid Stadshuset i Linköping. Du som har tid - kom dit. Det tänker jag göra.
Kärlek och respekt. Det är det som kan rädda framtiden i den folkvandringarnas tid som vi är inne i nu.