Jag vet ingen annan författare som skriver lika hypnotiskt fängslande som Karl Ove Knausgård. Med den nu på svenska föreliggande femte delen av ?Min kamp" är verket uppe i omkring två och ett halvt tusen sidor, och det är fortfarande lika fascinerande.
Ett bärande tema den här gången är hur författaren föds. Han går en skrivarutbildning, med föga framgång, han läser litteraturvetenskap, med större framgång, och börjar skriva kritik. Men hans kall är skönlitteraturen. Så småningom når han fram till utgivningen av ?Ute av verden", debutromanen.
Många författare passerar den unge Knausgårds läsande blick. Dante exempelvis. Han beskriver sin fascination över det både självklara och fantastiska att när han läser Dante kan han se med ögon som såg världen då, på 1300-talet. Det är lätt att dra en parallell till Knausgårds metod, att vara helt närvarande i berättelsens nu, utan några blickar vare sig framåt eller bakåt. Det är ett berättande utan facit.
Han möter James Joyces författarskap och noterar hur huvudpersonerna finns där inte så mycket för sin egen persons skull, utan för att vara en tummelplats för tidens skeenden - någonstans där världen kan fångas och beskrivas.
Så kan man läsa också Knausgård. Han skriver om sig själv men är så öppen och mottaglig att han upphäver skillnaden mellan det inre och det yttre. Eller med andra ord: han skriver om sig själv, men lika mycket, eller snarare ännu mer, skriver han om oss alla, om vår tid.
Nästa år kommer den sista delen på svenska. Jag längtar redan.